Den åldrande mördaren

Rakt igenom Seven Hills, en av Cleveland lugnare förorter, slingrar sig Meadowlane Road. Det är en stilla förortsgata kantad av väldiga lönnar och små gula, röda och vita villor med ovanligt stora trädgårdar. Det är ett av de lugnare villakvarteren i Cleveland, invånarna tillhör en ganska välbetald arbetarklass som flyttade in här under ”The glory years”, när det fortfarande var äpplen i äppelpajen och inga Toyota-bilar rullade på Clevelands gator.

En av dem var den ukrainske invandraren Ivan Mykolajovyc Demjanjuk. Den gänglige och tystlåtne grannen gjorde inte mycket väsen av sig. Ingen på Meadowlane road ville tro att den som arbetade hela dagarna i fabriken och sedan ägnade återstoden av dagen åt att hjälpa grannar med att plocka ogräs, beskära träd eller åt att skotta snö, kunde ha gjort sig skyldig till en lång rad fruktansvärda brott.

Men det hade han.

Det är omöjligt att få en någorlunda sammansatt bild av Demjanjuk utan att blicka tillbaka på hans tidigare liv, före Trawniki och Sobibor. En sådan bild, långtifrån fullständig men ändå tillräcklig för att vi ska stanna upp och lyssna, ger oss Timothy Snyder i den Den Blodiga Jorden - Europa mellan Hitler och Stalin. Snyders blodiga jord är ett landområde som ungefärligen skulle kunna sägas motsvara Ukraina, Moldavien, Vitryssland, delar av Polen, Baltikum och Ryssland - ett väldigt landområde som har rykte om sig att kunna sluka arméer levande. Snyder bjuder oss på en oförglömlig resa genom ett landskap där man förundras över hur någonting över huvud taget kan slå rot - ända tills man förstår att människors aska är ett ypperligt gödningsmedel.

I detta landområde, vars vintrar är lika skräckinjagande som dess bromsar och mygg, växte Ivan Demjanjuk upp. Plågade av Stalins hemliga polis, och av den ständiga hunger som kollektiviseringen av jordbruket innebar, genomlevde ukrainarna de värsta svältkatastrofer som någonsin drabbat det norra halvklotet. Stalin lade naturligtvis skulden på de svältande och avrättningsindustrin blomstrade - ett enormt system av bödlar som inte nöjde sig med att avrätta de svältande, de hade även fullt sjå med att avrätta varandra. Men de som i Stalin tyckt sig ha sett vad som över huvud taget fanns att se av mänsklig grymhet, skulle inse sitt misstag när en ännu värre diktator fick för sig att ockupera den blodiga jorden. I och med Hitlers ankomst färgades den röd på riktigt.

Illa utrustade soldater gick till anfall mot tyskarna och innan dagen var slut fick de påbörja den långa marschen västerut – mot de tyska krigsfånglägren i det ockuperade Polen. Tyskarnas behandling av de sovjetiska krigsfångarna hör till några av de mest notoriska brotten mot mänskligheten, men somliga av de som fastnade i nazisternas nät erbjöds ett nytt liv. En av dem var Demjanjuk. Han sändes till Trawniki-lägret för att utbildas till tysk hjälpsoldat. Det var inte svårt för SS att finna frivilliga med ukrainsk bakgrund. De skolades snabbt in i sina nya roller och med bödeln inom sig och bilan ovanför sina huvuden sändes de sedan ut till Förintelselägren för att mörda judar. Somliga njöt av det, andra lärde sig att göra det. Demjanjuk var en av dem.

Året 1977 hann rättvisan i kapp Demjanjuk, men det visade sig vara omöjligt att få ombord honom på det plan som skulle ta honom till rättegången i Israel. Debatten gick snabbt överstyr och oviljan mot att sända i väg en ”helt vanlig” amerikansk knegare ”bara för att kommunisterna och judarna påstod att han mördat 28 000 utlänningar” växte sig stark i folkdjupen. Först 1986 utlämnades Demjanjuk och eftersom åklagarna tyckte sig kunna bevisa att Demjanjuk var identisk med den bestialiske ukrainske lägervakt som kallades Ivan den Förskräcklige och som ansvarade för gaskamrarna i Treblinka, dömdes han till döden 1988 av en israelisk domstol.

Protesterna blev högljudda, främst i Ukraina där nationalismen kokade över i ren antisemitism, men Israel visade världen att deras rättvisa fungerade. De reste tvivel mot identifikationen, de menade att Sobibors Ivan Demjanjuk och Treblinkas Ivan den Förskräcklige definitivt inte var identiska. Dödsdomen hävdes och Demjanjuk återvände till USA. Först den 12 januari 2011 hann rättvisan i kapp honom. En tysk domstol dömde Demjanjuk för medhjälp till mordet på de 28 060 judar som mördats under hans tid i förintelselägret Sobibor.

Hela denna utdragna process har fått debattörer att fundera över om det inte får vara nog nu. Man har kallat processen absurd och grym, gråtmilt hänvisar man till uttalanden av Demjanjuks släktingar. Demjanjuks försvar utvecklades raskt till något som liknade en Bröderna Marx-film och pressen gick rakt i fällan och publicerade bilder på en dreglande Demjanjuk i rullstol. Hade de skött sitt arbete hade de i stället kunnat visa bilder på hur den ”rullstolsbundne” gamle mannen någon dag tidigare hade skottat snö framför sitt garage.

Den som finner Demanjukjs straff alldeles för hårt, bör kanske luta sig tillbaka, blunda och fundera över vad det rätta straffet för mordet på barn och åldringar egentligen bör vara. Och medan du blundar, kan jag berätta för dig att Demjanjuks straff blev en timma och tjugo minuters fängelse för varje liv han släckte.