Demokrati och kriget mot terrorn

En tidig morgon 1968 stormade ett antal amerikanska soldater, under ledning av löjtnant William L ­Calley Jr, in i byn My Lai i den sydvietnamesiska Song My-provinsen. Flyende åldringar och småbarn sköts ner, många från hovrande helikoptrar. Ett antal bybor torterades. Kvinnor våldtogs. När massakern upphörde satte soldaterna eld på byn. Åtminstone 500 personer dödades. Ungefär ett år senare, den 14 november 1969, publicerade flera dagstidningar i USA en artikel som avslöjade den hemligstämplade utredning av Song My-massakern som den amerikanska armén låtit genomföra. Artikelns författare var den unge reportern Seymour M Hersh. Inom loppet av en enda dag blev han världsberömd.Den 30 april 2004 stod Hersh på nytt i centrum för mediernas uppmärksamhet. Den dagen publicerades hans skakande reportage i tidskriften New Yorker som avslöjade fångskandalen i det irakiska fängelset Abu Ghraib. Ett urval av de mest förfärliga bilderna från fängelset lades samtidigt ut på New Yorkers hemsida. En chockad värld kunde plötsligt bevittna hur flinande unga militärpoliser i det 372:a militärpoliskompaniet utnyttjade hjälplösa irakiska fångar i sina depraverade sexuella lekar. För Bushadministrationen, som framställt sig som förkämpar för demokrati och rättssäkerhet i Mellanöstern, var detta förvisso den maximala skandalen.Bakom sig har Hersh en fyrtioårig karriär som frilansare och anställd reporter på New York Times och, från 1998, på New Yorker. Dessutom har han skrivit drygt ett halvdussin böcker, bland annat ett digert verk som analyserar Henry Kissingers verksamhet som säkerhetspolitisk rådgivare och utrikesminister under Nixon och Ford. Från september 2001 till augusti 2004 har Hersh publicerat 26 faktaspäckade artiklar i New Yorker som behandlar Bushadministrationens politik och det globala kriget mot terrorismen. Det är dessa artiklar som bildar grundvalen i den uppmärksammade boken Chain of command som kom ut i oktober. I dag publiceras den på svenska med titeln På given order. Här ett axplock ur det 437-sidiga verket.Skandalen i Abu Ghraib — och den folkrättsvidriga behandlingen av fångarna på Guantánamobasen — kan inte skyllas på kriminella underhuggare, konstaterar Hersh. Militärpoliserna i Abu Ghraib hade fått strikta order att knäcka de irakiska fångarna innan det var dags för förhör med särskilda militära underrättelseteam som skickats ut från försvarsdepartementet Pentagon. Tanken bakom de många arrangerade fotografierna var, enligt en av de anonyma regeringsrådgivare som tipsat Hersh, att de filmade irakierna skulle förvandlas till tjänstvilliga informatörer med hot om att annars bli avslöjade.@3a Text:Någon gång på senhösten 2001 eller i början av 2002 undertecknade president Bush ett hemligt beslut som gav Pentagon fullmakt att starta ett särskilt Special-Access Program (SAP). Den nya organisationen skulle bilda en spjutspets i kriget mot den internationella terrorismen. De specialagenter som knöts till SAP rekryterades bland välutbildade kommandosoldater och personal ur de amerikanska elitstyrkorna — marinens Seal-förband, arméns Deltastyrka och antiterrorexperter från underrättelsetjänstenCIA. SAP-teamen gavs fria händer att åsidosätta folkrätten för att gripa — eller lönnmörda — inflytelserika al-Qaidamedlemmar eller andra terroristledare varhelst de befann sig i världen. Agenterna hade också befogenhet att föra bort misstänkta terrorister till förhörscentra i allierade länder som inte var så noga med tortyrförbud och mänskliga rättigheter. Bland annat uppmärksammar Hersh fallet med de två terrormisstänkta egyptierna, Ahmed Agiza och Muhammad al-Zery, som ett hemligt SAP-team lät föra från Sverige till Kairo ombord på ett privat jetplan som leasats av USA:s regering.Det vimlar av anonyma uppgiftslämnare — diplomater, militärer, pensionerade ministrar och säkerhetsexperter — i På given order. Hersh kartlägger bland mycket annat den maktkamp på högsta nivå som marginaliserat CIA, tillsammans med utrikesdepartementet, och gjort Pentagon till den främste uttolkaren av Bushadministrationens utrikespolitik. Han ifrågasätter också krigsmålen i Afghanistan — att undanröja terrorhoten mot USA — och den katastrofala "sönd­ra- och härskarpolitik" som på nytt gett makten i landet till kriminella nätverk och krigsherrar. Krigspolitiken i Irak hotar, trots allt tal om demokratisering, att beröva USA all sympati i Mellanöstern och i stora delar av den Tredje världen. Ingen supermakt kan styra världen med maktspråk under tjugohundratalet, något som till exempel de ryska och israeliska regeringarna fått erfara i Tjetjenien och på den ockuperade Västbanken. USA måste satsa på att vinna människornas hjärta.Tortyrskandalen i Abu Ghraib ingår, om Hersh har tolkat sammanhanget rätt, i ett världsomspännande mönster som berör oss alla. Kriget mot terrorismen hotar, precis som alla andra krig i historien, att urholka demokratin och underminera vitala delar av folkrätten. På given order är — vad man än tycker om USA:s politik — definitivt en angelägen bok.