Demokrati är inte frihet

Demokratin är svårdefinierad och problematisk. Den slinker undan alla försök att nagla fast den och den tenderar att hela tiden vilja utökas på både möjliga och omöjliga sätt. Idag har vi, grovt sett, en vänster som vill utöka demokratin till att omfatta också människors egendom: det är de som talar om "riktig demokrati", vilken de identifierar med "ekonomisk demokrati". Högersidan å sin sida vill vidga den privata sfären och åsidosätta demokratin för den enskildes rätt att bestämma över sitt liv, sin egendom, sin familj och minska det politiska skyddet för individens rätt till ett minimum.
Bägge extremerna är framvuxna ur en vilja till renodling och tydlighet, som går på tvärs mot demokratins natur såväl som behov. Den franske filosofen Pierre Rosanvallon definierar demokrati som "en typ av regim som motsätter sig varje försök till entydig klassificering". Häri ligger det frustrerande med demokratin: det är så mycket prat, så många turer - vare sig idrott, försvar, företag eller kultur låter sig lättvindigt inordnas i demokratiska former. Är det verkligen en effektiv samhällsform?

Men det är väl så det ska vara: ser man inte demokratin som ett problem så lever man inte i en demokrati. Demokratin är bångstyrig, expansiv och kan rentav vara hotfull.
Det relativt nystartade Tankekraft förlag introducerar Pierre Rosanvallon genom en liten volym som heter just Demokratin som problem. Det är text med hög densitet som provocerar till aktivt vidaretänkande. Pierre Rosanvallon är professor vid Collège de France, mer än hälften av boken utgörs av hans installationsföreläsning, åtföljd av essän "Mot en filosofisk historia över det politiska".

Rosanvallon skriver om när han som ung insåg att strävan att förstå världen också bidrar till möjligheterna att förändra den. Motsättningen mellan aktivitet och kontemplation är helt illusorisk. Detta är något som verkar glömmas alltför ofta idag, när tyckande, personlighetens genomslagskraft i media och en närmast nihilistisk variant av kålsuparteorin tycks ha genomsyrat inte minst den svenska offentligheten. En åsikt får inte längre sin specifika vikt genom att vara väl underbyggd utan helst ska den till varje pris balanseras av rakt motsatt åsikt, för geometrins skull, tycks det. Så kan det till exempel finnas de som på allvar menar att förnekandet av historiska fakta som Förintelsen bara är åsikter som har exakt samma rätt att ta plats i offentligheten som trafikradions information om vägarbete på E4:an. Detta är en helt pervers uppfattning. Åsikts- och yttrandefriheten innebär också ett ansvar, lika väl som varje annat (offentligt) åtagande.
Rosanvallon skriver om det politiska som något som endast existerar i kraft av att det finns ett samhälle som erkänns av dess medlemmar som en meningsfull struktur. "There is no such thing as society", sade Margaret Thatcher på sin tid i ett ofta citerat yttrande. Men det finns faktiskt, och det är detta, som Rosanvallon säger, som är grunden för det demokratiska projektet. Det är en svår balansgång ibland, eftersom demokratin betraktad som utopi så lätt tycks kunna tippa över i sin raka motsats - klassisk fascism har alltid sett partiet och dess ledare som det sanna uttrycket för den samlade folkviljan; de kommunistiska staterna älskar att kalla sig "folkdemokratier", som om demokratin i sig inte vore nog, den måste naglas fast och ramas in som just folkets.
Hur utmanas demokratin av exempelvis mångkulturalism? Detta är ett känsligt fält, men att det finns problem med att människor som bor i landet under decennier inte lär sig svenska är lika klart som att det är ett problem när en person diskrimineras på grund av sin förmodade etniska bakgrund. Upplösningen av samhället i separata enklaver, som bara ses som administrativa problem för en alltmer abstrakt politisk överhet, är ett allvarligt problem. Här ligger idag en stor utmaning mot demokratin - men kanske också fröet till en verklig utveckling av den.

Än en gång är det förenklingarna som utgör det största hotet. De accentuerade motsättningarna och den identitetspolitik som får vissa höger- och vänsterextremister att gå i takt med varandra.
Rosanvallon understryker att demokrati är arbete, är process och daglig strävan. Den kräver kritik, motstånd, behöver prövas hela tiden och absolut grundläggande i en frisk demokrati är just ifrågasättandet av densamma.
Han skriver: "Demokratin är oupplösligt förbunden med ett arbete av utforskande och experimenterande i dess strävan att förstå och utveckla sig själv." Ja, uppgiften idag är inte att leta snabba lösningar, utan att faktiskt se problemen. Demokrati är inte frihet, den är ett tungt, livsviktigt arbete som i sig är grunden för allas vår frihet. Den är ett olösligt problem, som får sitt berättigande av det ständigt pågående sökandet efter en lösning. Rosanvallon är en utmärkt påminnelse om detta, och en lämplig utgångspunkt för exempelvis en studiecirkel av det slag som är nödvändigt för att inte demokratin ska urholkas till ett tomt skal, en valprocedur och professionaliserad opinionsbildning. Vi behöver fler tvärviggar och färre partigängare.

Demokrati är inte frihet

I år är det dags för val. Men hur står det egentligen till med demokratin? Författaren Torbjörn Elensky läser filosofen Pierre Rosanvallon och inser vikten av att se problemen.