Delat Tyskland ur västtyskt perspektiv

År 1955 utgavs en bok som kom att bli en av den politiska litteraturens klassiker: Wolfgang Leonhards Die Revolution entlässt ihre Kinder (i svensk översättning 1957: Revolutionens barn). Denna ögonvittnesskildring av stalinism i Sovjet och Östtyskland blev snabbt en bästsäljare: enbart i Västtyskland såldes en miljon exemplar, boken översattes till tio språk.

Leonhard föddes i Wien 1921, båda föräldrarna var aktiva kommunister. Fadern, Rudolf, var författare som emigrerade till Frankrike. Modern skickade 1933 Wolfgang till goda vänner i Viggbyholm, där han gick i skola och lärde sig svenska. 1935 kom hon till Sverige, fick dock inget uppehållstillstånd och fortsatte därför med sonen till Moskva. Där anklagades hon för "kontrarevolutionär trotzkistisk" verksamhet och dömdes till fem års arbetsläger. Leonhard växte upp i ett barnhem för tyskspråkiga emigranter, studerade främmande språk och utbildades till politisk funktionär, en av de tio medlemmarna i sedermera partichefen Walter Ulbrichts delegation, stommen i den östtyska statsapparaten. När klyftan mellan marxistisk teori och stalinistisk verklighet gick upp för den unge Leonhard, hoppade han av 1949 och tog sig via Tjeckoslovakien till det politiskt mindre ortodoxa Belgrad.

I år har den alltjämt produktive Leonhard utkommit med ett nytt arbete, Meine Geschichte der DDR. Bokens första halva är ett koncentrat av Revolutionens barn. Efter en tids arbetslöshet och arkivarbete i Förbundsrepubliken inbjöds han till Oxford 1956-1958 för att ge sin bild av kommunismen i praktiken. Under åren 1966-1987 var "kremlologen" Leonhard halvårsvis gästprofessor i Yale. Folkresningen i DDR den 17 juni 1953 och byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961 skildrar han från ett västtyskt perspektiv. När det gäller muren, anser Leonhard att västmakterna borde ha reagerat omedelbart - inte militärt, men med skarpa varningar och hot om ekonomiska sanktioner. Nu dröjde protesten 36 timmar. Jag tror dock att författaren överskattar verkan av sanktioner.

Pragvåren 1968 har Leonhards fulla gillande: aldrig i kommunismens historia har en politisk modell utvecklats som på kort tid hade kunnat ersätta en diktatur med en "mänsklig socialism". Men för östtyska SED var Alexander Dubceks väg liktydig med förräderi av socialismens grundvalar. Denna rigiditet, som inte medgav någon "perestrojka" och "glasnost", beseglade DDR:s öde. Bokens 40 sista sidor är de mest givande. SED-regimen räknade inte med omfattningen av måndagsdemonstrationen i Leipzig den 25 september 1989, då 5 000 människor gick ut på gatan. En vecka senare var det 20 000. Den 9 oktober demonstrerade hela 70 000 på Leipziger Ring - trots hotfulla varningar. Mot sådana folkmassor kunde statsmakten inte ingripa. Denna dag är för Leonhard inte bara den mest avgörande utan också den mest glädjande i Tysklands efterkrigshistoria. Nu brast alla politiska fördämningar. Massmöten med 100 000-tals människor ägde rum den 4 november i Berlin, två dagar senare ånyo i Leipzig. Kraven var identiska: mänskliga rättigheter, pressfrihet, mötesfrihet, möjlighet att få resa utanför DDR och fria val.

Det var framför allt måndagsdemonstrationerna som fick den murkna regimen på fall. Oppositionens främsta vapen var dess fredlighet. Den kunde SEF-apparaten inte hantera. Man räknade med inbördeskrig, kanske med stöd av västmakterna, men inte med fredsmarscher. Till en av nyckelfigurerna i den enda fredliga revolution som någonsin ägt rum på tysk mark räknar Leonhard professor Robert Havemann (1910-1982). Utan hans föreläsningar vid Humboldt-universitetet och böcker - t ex Dialektik utan dogma (1964) - som publicerades i Väst och spreds illegalt i DDR hade oppositionen inte kunnat utveckla denna kraft.

Det största felet i återföreningsprocessen fram till oktober 1990 - enligt Leonhard - låg i att besluten fattades alltför brådstörtat och över östtyskarnas huvuden. Ett organiskt sammanväxande av tyskarna i öst och väst har därför inte ägt rum. Gärna hade han sett en "Sannings- och försoningskommission" i DDR, liknande den som ärkebiskop Desmond Tutu genomförde i Sydafrika: en dialog mellan offer och gärningsmän. Den höga arbetslösheten i f d DDR har fått många östtyskar att förtränga minnena av den jättelika övervakningsapparaten som Stasi med sina 103 000 ordinarie medarbetare och 170 000 informanter utgjorde. Filmen De andras liv - som under de första sex veckorna sågs av en miljon tyskar - demonstrerar övertygande det kusliga storebrorssamhället. Under DDR:s 40 år häktades 200 000 medborgare av politiska skäl och 950 människor omkom vid flyktförsök. Trots dessa skakande siffror kände 1992 bara 65 procent av östtyskarna samhörighet med Förbundsrepubliken, elva år senare var det endast 38 procent. Och nästan en tredjedel av de tillfrågade såg enheten som en förlust.

Delat Tyskland ur västtyskt perspektiv

Oppositionen i Östtysklands främsta vapen var dess fredlighet enligt Wolfgang Leonard, skriver Folke Freund.