Delaktig i nåden

De senaste åren har poeten Kristian Lundberg mest ägnat sig åt att skriva kriminalromaner med Malmö som bas. Men det är nog många med mig som saknat hans lyriska bel canto i samtidens poesi. Desto roligare är det att öppna en ny diktsamling av Kristian Lundberg: Att minnas också honom: En dikt. Det är en tät text på 40 sidor där han än en gång berättar om sitt pågående liv med referenser till specifika tider och platser, oftast tidig morgon på Lundavägen i Malmö, hans hemort.
Ingen kan väl som Lundberg väva in yttre iakttagelser i en skimrande väv av minnen, drömmar, reflexioner. Hans stora tema är tiden och hur tiden nöter ner oss. Ändå finns där en oförstörbar rest som han ibland kallar Gud - Gud i och utom oss alla. Ett annat ord för denna oförstörbara rest i tiden är kärleken, den svåraste av mänskliga handlingar.

Kristian Lundbergs texter liknar en ekokammare där tidigare dikter talar till och svarar varandra. I sin nya bok alluderar han på en central bild i författarskapet: den uppståndne Lasarus som löser sina lindor och går fri. Detta är ett epifaniskt ögonblick då diktjaget passerar från död till liv. Det tematiska mönstret i författarskapet präglas just av övergången från en känsla av död-i-livet på grund av alkoholism, traumatiska barndomsminnen eller kraschade kärleksrelationer till en ny tillit till livet.
Liksom i de flesta av Kristian Lundbergs böcker spelar de döda en viktig roll i Att minnas också honom. Diktandet blir ett sätt att rena en skuldproblematik och förlika sig med de döda. Och poeten har dessutom ett budskap till de döda: lyckan finns! Det är mycket svårt att skriva om lyckan att bara finnas till men Lundberg lyckas göra just detta i sina nya dikter. I hans fall rör det sig om en tillkämpad, erövrad lycka mitt i en hotfull tillvaro.

   Jag är en lycklig människa; ingenting kan vidröra
   mig, alla de som jag en gång har älskat och som höll
   av mig, är borta nu, sammanpressade i mörka led, som
   tomma spöktåg, lastade med allt det jag fruktar:
   ingenting blir som en uppslagen låga,
   den är varken ljus eller mörk, bara förtärande [?]

Det nya i Att minnas också honom är den direkt uttalade gudstron. Lundberg ber regelbundet och har ett krucifix på väggen i sitt rum. Tron blir det som bär i en värld som hela tiden rasar samman. Men hans tro är inte av det konventionella slaget utan den utgör en mystisk via negativa i vardagen. Därför berör hans texter så starkt med sin brännande intensitet.
Ändå ställer jag mig lite tveksam till dikterna i Att minnas också honom. Kan en författare verkligen ägna sitt författarskap åt att vrida och vända på samma slags erfarenheter utifrån samma slags bilder? Tydligen är det fullt möjligt vilket Kristian Lundbergs lyrik är ett talande bevis på.
"Allt är återkommande" står det i en text i Lundbergs nya bok. Tiden hos honom är cirkulär snarare än linjär och därför kan hans poetiska projekt ses som ett undersökande av den cirkulära tiden. Det förklarar varför han gärna strukturerar sina texter efter årstidscykeln och dygnsrytmen. På sätt och vis är hans tänkande förmodernt, mytiskt, mystiskt. Att meditera över minnet av en älskad kvinna när juni återigen övergår i juli, den yttre tidsramen i boken, blir då ett sätt att meditera över modet att leva i vår osäkra värld.

Styrkan i Kristian Lundbergs texter är väl just att han visar på minnet som en existentiell kategori, en metod att fullborda sitt liv. Den eviga återkomsten är återkomsten till något okänt - en gudomlig nåd - som består trots död och förlust. Lyckan är att bli delaktig av denna villkorslösa nåd.

Delaktig i nåden

Ingen kan väl som Kristian Lundberg väva in yttre iakttagelser i en skimrande väv av minnen, skriver Bo Gustavsson.