Deckarmästaren Nesser

Man glömmer nästan bort att han finns, eller någonsin funnits, kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, huvudpolis i Håkan Nessers pågående kvartett om denne färgstarke och dådkraftige företrädare för den svenska ordningsmakten. Kanske är denne så upptagen av sitt nya äktenskap med Marianne Grimberg att tiden inte räcker till annat. För inte kan det vara fallet från taket ner i en skottkärra med en bruten och gipsad fot som påtagligt resultat som förklarar frånvaron. Denna episod innebär snarare den stickreplik som föregår Barbarottis inträde i skeendet.

Håkan Nessers samlade produktion är numera uppe i tjugotalet böcker. Alltsedan han gav ut Det grovmaskiga nätet 1993 har han i bok efter bok gäckat sina läsare. Oftast har det varit med hjälp av kriminalgåtor. Men även med diverse filosofiska problem och olika skönlitterära krumbukter. Hans språk är av den smidiga, strömmande sorten. Läsaren fångas in på ett tidigt stadium och har sedan bara att luta sig tillbaka i bästa vardagsrumsfåtöljen och dras med genom sidorna och kapitlen fram till den oförutsägbara upplösningen. Där finns samhällskritik under skeendets gång, tankar om livets stora frågor, anspelningar på aktuell kulturdebatt och diverse klurigheter som sätter myror i huvudet på den intet ont anande tillägnaren. Håkan Nesser skapar en helt egen värld i sina böcker. När man går in där, slipper man inte ut förrän vid det oftast överraskande slutet. Det brukar ta en stund och betyda ett ansenligt antal sidor.

Den i dag utgivna, nya romanen Berättelse om Herr Roos utgör inget undantag från regeln. Boken är nummer tre i Barbarottiserien. Det märks hur skicklig Håkan Nesser blivit vid det här laget i sin hantering av thrillerverktygen. De är egentligen reducerade till ett minimum. Mera behövs inte för en driven deckarförfattare av Nessers kaliber. Ändå dröjer det ett bra tag innan de i sådana här sammanhang obligatoriska inslagen kommer på plats. Det sker ungefär i mitten. Dessförinnan är det frågan om en i hög grad existentiell roman med frågor som vi alla ställer oss emellanåt. De som handlar om vad vi gör med våra liv, under vilka förhållanden tillvaron är som bäst och om det som med den danske tänkaren Kierkegaard kunde kallas det stora språnget. Med uppbrott från den invanda vardagslunken till satsningen på en helt annan livsorientering. Trots att ett sådant val inte innebär småpotatis precis, återger Nesser det på glasklar prosa och med en intrig som följer enklast tänkbara dramaturgi. Och det är lika spännande som en äventyrsbok för unga.

Men som vanligt går det också att läsa detta avsnitt ur flera aspekter. Det är så med Nesser att han gärna inbjuder till lite mera avancerade tolkningar. Så kan man till exempel ta del av det långa avsnittet då huvudpersonen Ante Valdemar Roos säger upp sig från jobbet och inrättar en helt ny tillvaro långt inne i skogen som en berättelse om konsten och konstnärens behov av eget utrymme när han drar sig undan till sin diktade värld. Det finns flera markörer som pekar i en sådan riktning. Den viktigaste är kanske den anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar där Valdemar Roos noterar sina dagliga iakttagelser. Åtminstone förr i världen, innan datorerna tog över, hade varje författare med självaktning en ett sådant verktyg i kavajfickan. Gunnar Ekelöf, som var svensk poet och verksam under 1900-talet, har skrivit en hel dikt om detta. Men där finns flera litterära referenser i den nya romanen. Vladimir Nabokov, inte idrottsmannen utan författaren, är en av dem. Där förekommer även flera citat från rumänen Mircea Cartarescu. Den norske författaren Per Petterson med sin helt oemotståndliga roman om en pappa och hans pojke, Ut och stjäla hästar, är ytterligare en pusselbit. För att inte tala om Bibeln, en bok vars första del, Gamla testamentet, innehåller en hel del nyttiga och kärva visdomsord och livsråd.

Men kommen så långt i berättelsen drar Håkan Nesser åt snaran rejält. Det uppstår blodvite och mer än så. Det är med andra ord dags för Gunnar Barbarotti att ingripa. Och biträdande brottsutredare är som vanligt polisinspektören Eva Backman. Undan för undan avtäcks en värld och en verklighet med sociala förtecken där ungdomar kommit på glid i sitt drogberoende. Det finns åtskilligt av empati i författarens sätt att beskriva denna utsatta tillvaro. Växelvis skildras i dessa kapitel den medelålders Valdemar Roos och dennes bilresa söderut tillsammans med den unga Anna Gambowska och polisens spaningar efter det flyktande paret. Under skeendets gång fylls också konturerna i vad gäller alla inblandades närvarande och tidigare liv. Färden går via Danmark till Tyskland. Den som glömt vilka prepositioner som styr ackusativ får en kort repetition. Så småningom dyker den upp, vägskylten som förkunnar att man nått Maardam. Men någon ytterligare romandel som kunde läggas till dekalogen om van Veeteren är det inte frågan om. I stället lyfter man gärna på hatten inför en mycket fyndig intrig.

Och när slutet så kommer, ställs läsarens medskapande på prov i vad som är en interaktiv upplösning så nära det går att komma en sådan med hjälp av Gutenbergs gamla teknik från 1400-talet. Det blir alltså en öppen fråga huruvida det är en tragedi eller en romantisk komedi Håkan Nesser skrivit denna gång. Det får läsaren själv avgöra sedan rättvisan haft sin gång. Den dessförinnan ofta ironiskt förnumstiga författarrösten är själv väldigt tyst i denna fråga. I deckarsammanhang är man inte precis bortskämd med att få ett sådant förtroende av bokens upphovsman.

Deckarmästaren Nesser

Det är en deckarmästare med verktygen helt i sin hand som träder fram i Håkan Nessers i dag utgivna nya roman, berättelse om Herr Roos, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.