Deckare med socialt patos
Kristian Lundbergs Eldätaren är en mycket fascinerande och spännande bok, trots att den inte är någon regelrätt deckare, framhåller Bo Gustavsson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kristian Lundberg: Eldätaren. (Symposion)
Kristian Lundberg är poeten som med romanen Eldätaren blivit kriminalförfattare. Kanske är det mer korrekt att säga att han är kriminalförfattaren som förblivit poet. De flesta deckarförfattare skriver som kråkor men inte Kristian Lundberg.
Språket i Eldätaren — den första boken i en planerad serie om fem — är ett spänningsmoment i sig. Det är ett språk som hela tiden öppnar oväntade perspektiv och förskjutningar i berättelsen. Redan på första sidan beskriver Lundberg dygnets rytm som "en cirkel. En brinnande krets" med "en salamander i dess mitt". Sedan förklarar han symbolen med att säga att salamandern enligt medeltida mystik står för Kristus som äter av världens ondska och därmed förvandlar den till en frälsningsväg. En kriminalroman som för in kristen mystik som nyckelidé i sin föreställningsvärld — är det möjligt i början av 2000-talet? Ja otroligt nog!
Det ljusskygga Sverige
Miljön i Eldätaren är dagens Malmö med dess undre värld av narkomaner, prostituerade och kriminella. Det som skildras i boken är det okända ljusskygga Sverige, de utslagnas och de undergångsmärktas Sverige. Eldätaren är en mycket stark samtidsroman samtidigt som boken kan läsas som en anklagelseakt mot den svenska välfärdsstaten där människor tillåts att gå under utan att samhället vill eller kan göra något.
I romanens centrum står den alkoholiserade före detta kriminalutredaren, numera hittegodsexpeditören, Nils Forsberg, anställd vid polisen i Malmö. Forsberg kopplas in på fallet med fynden av en serie barnlik i Västra Hamnen i Malmö vilket ger hans karriär ny skjuts.
Intuitiv medkänsla
Forsberg är en luggsliten nykter alkoholist i 50-årsåldern som lever ensam i en liten lägenhet i en av stadens förorter. Det centrala i hans karaktär är ett rörligt emotivt intellekt som känner djupt för samhällets många utslagna eftersom han själv befunnit sig på botten genom sin alkoholism och degradering från aktiv tjänst. Han löser sina fall genom intuitiv medkänsla snarare än genom kylig intellektualism.
Eldätaren är egentligen inte alls någon regelrätt deckare; den har inte ens någon mordgåta i gängse mening. Dessutom avbryter Kristian Lundberg ständigt intrigen med reflexioner över det svenska samhället i synnerhet och världens tillstånd i allmänhet. Först på de allra sista sidorna i boken bryter en traditionell actionsekvens in i handlingen. Ändå är Eldätare en mycket fascinerande och spännande bok. Orsaken är dels den suggestiva miljöbeskrivningen och dels det dröjande närmast loja berättartempot. Kristian Lundberg är inte den som genast lägger in högsta växeln i sin story utan i stället arbetar han med olika slags fördröjningseffekter, t ex genom att kort antyda vad som kommer att hända eller genom att reflektera över sociala, moraliska och existentiella frågor.
Malörtsfyllda hjärtan
Det finns ett starkt patos i Eldätaren där fokus ligger på de utslagnas hårda villkor i vårt samhälle. Kristian Lundberg kritiserar den sociala utslagningen inte så mycket från ett krav på social rättvisa utan hans kritik är i grunden kristet mystisk, dvs etiskt existentiell. Mottot till boken är ett citat av Abba Chorint där det talas om imperativet att hjälpa en broder som fallit för att undvika att få "malört" i ens eget hjärta. Implikationen är att dagens Sverige är ett samhälle där makthavare förgiftats av sina malörtsfyllda hjärtan.
I sin första kriminalroman om den lite luggslitne men mycket sympatiske Nils Forsberg har Kristian Lundberg lyckats skriva en deckare utan smaskiga vålds- eller sexscener men som ändå håller läsarens intresse vid liv. Bara det är en bedrift!