Deckare med feministisk spets

Trots det - eller just därför - har Aino Trosells spänningsromaner om henne blivit mycket uppskattade. Den första boken i sviten, Om hjärtat ännu slår, belönades med Svenska Deckarakademiens pris för årets bästa svenska kriminalroman 2000.

Järngreppet är Aino Trosells fjärde roman i serien. Siv Dahlin är vid det här laget ganska trött på att alltid bli indragen i mordgåtor och vill helst gå och påta i rabatterna på sin gård. Men tvättmaskinen hostar och stuprören har rostat och bankkontot är tomt, så när en gammal väninna erbjuder henne ett svartjobb som kokerska på konferens- och hotellanläggningen Jernbergshyttan har hon inget annat val än att tacka ja. Och även denna gång hamnar naturligtvis Siv Dahlin mitt i en härva av skumma intriger och ond bråd död.

Ett filmteam är i färd med att spela in en lågbudgetthriller i den gamla bruksmiljön. Stjärnorna Eva Silver och Justus Storm sprider glans över projektet, men deras närvaro ger också upphov till spänningar.
Snart börjar underliga saker hända på herrgården. Ett skelett hittas i ett vattenfyllt gruvhål, och den gamla herrgårdsfrun Maria Skiöld, som fortfarande bor kvar på Jernbergshyttan med sin vuxne son, dör under oklara omständigheter. Siv börjar misstänka att det finns de i filmteamet som inte bara kommit dit för att spela in en film, och att familjen Skiöld bör på mörka hemligheter.

Aino Trosell brukar placeras i kategorin proletärförfattare, och även böckerna om Siv Dahlin hör på sätt och vis hemma i den genren. Det faktum att hon valt en kvinna ur arbetarklassen till hjältinna i sina deckare ger dem ett särskild djup. Skildringen av hur Siv kämpar mot sina begränsande förutsättningar och sitt dåliga självförtroende, men framför allt mot omgivningens fördomar, är överraskande tänkvärd.
Men det är inte bara klassfrågor som Aino Trosell ger sig i kast med i Järngreppet, boken får också en feministisk spets när Sivs vägar korsas av två män från hennes förflutna: exmaken Jan, som lämnade henne för en ålsmal advokat när han fick en riksdagsplats, och ungdomskärleken Arvid, som deltar i ett kamratstödjarprojekt för alkoholmissbrukare. Båda männen har känslor för Siv men för läsaren är det uppenbart att de bara utnyttjar henne. De amorösa komplikationerna utvecklas parallellt med kriminalgåtan, och Järngreppet handlar lika mycket om Sivs väg till insikt om att ensamheten kanske är ett nödvändigt pris att betala för friheten, som om diverse mordfall.

Sivs berättelse kontrasteras mot den gamla "slottsfrun" Maria Skiölds levnadsöde. Hon föds i ett enkelt arbetarhem, och avstår från mannen hon älskar när en man ur överklassen blir intresserad av henne. Inte kan hon neka familjen en chans att "komma upp sig".
Dessa mellanspel är intressanta, och ger ett fint djup åt romanen, som nästan omärkligt formar sig till en berättelse om hur män i alla tider använt kvinnor för att fylla sina egna behov och forma en identitet.
Järngreppet är utan tvekan en okonventionell deckare. Språket är till exempel mer genomarbetat än vad som är brukligt i genren. En stor del av dramatiken utspelar sig i dialogen som är både animerad och verklighetstrogen, om än något svår att hänga med i. Miljön, med gruvorna och masugnarna, ger en suggestiv bakgrund åt berättelsen, och personteckningen är gjord med omsorg och värme. Det är inte bara Siv Dahlin som är sympatisk, även bifigurerna är utformade med känsla och inlevelse, utom gåtans nyckelpersoner: Maria Skiöld och hennes barn, och skådespelerskan Eva Silver. De blir tyvärr aldrig mer än pappersfigurer vilket gör det svårt att engagera sig i boken som helhet.

Aino Trosell skall ha all heder för att hon försöker göra något eget av deckargenren, men i slutändan är resultatet inte särskilt lyckat. Järngreppet är en bok som varken övertygar som kriminalroman eller som seriös litteratur. De så kallade spänningsskapande inslagen känns mest krystade och pinsamma, men är till en början ganska få. Mot slutet av boken, när det är dags för upplösningen, tycks Aino Trosell dra sig till minnes att det är en deckare hon skriver, och folk börjar dö i ett rappare tempo. Hon slår nästan knut på sig själv i sina försök att skapa en invecklad intrig, och det lyckas hon förvisso med, men tyvärr blir den inte ett dugg trovärdig. Trenden med seriösa romanförfattare som skriver deckare har sällan känts så olycklig, ja rentav sorglig, som när jag läser Järngreppet, för Aino Trosell är ju kapabel till så mycket mer än detta.

Deckare med feministisk spets

En mer osannolik brottsutredare än Siv Dahlin får man förmodligen leta efter: en medelålders kvinna som arbetar som städerska eller inom hemtjänsten.