Deckarbrygd med stor spårvidd

Det byggs för närvarande å det ihärdigaste vid Uppsalas blivande resecentrum. Räls läggs ut mellan plattformarna. Hela tiden tillkommer nya spår. Snart är man uppe i det antal som skulle behövas för Håkan Nessers i dag utgivna roman Maskarna på Carmine Street. Här har författaren lagt ut på bredden ordentligt. Ibland också på höjden. Det handlar om fem parallella spår. Minst. Det är inte Gunnar Barbarotti som drar på sig uniformen den här gången. I stället är det frågan om en mellanbok i ordets godaste mening. En sådan som Nesser brukar sticka emellan med lite då och då. Som när det exempelvis handlade om den LundeQprisbelönade Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö.
¨
I Maskarna på Carmine Street håller han greppet ännu vidare isär. Och de här många spåren, som sagt. Det som sliter tag i hjärtat allra mest är ett drama om ett barn. Sedan behandlas själva skrivandet, detaljer i hantverket lika väl som författarskapet som en kunskapsväg och ett sätt att bearbeta traumatiska händelser. Så finns där en kärleks- och relationshistoria. Dessutom passar han på att läska sig med lite parapsykologi. En bit in i förloppet triggar så slutligen också ett detektiv- och thrillerspår igång. Lite som en bonus blir det, när författaren uppfattar sig själv som befunne han sig i en film. Av väl beprövat slag. Det är inte utan att läsaren kommer fram till samma slutsats.

En kritikerkollega i tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung hävdade härom året, att ifall nobelpristagaren Albert Camus hade skrivit deckare, skulle de sett ut som Håkan Nessers alster i genren. Kanske kan man den här gången vända på kuttingen. Om Nesser nöjde sig med att skapa ren skönlitteratur, skulle han i en del avseenden komma Camus ganska nära. Det gör han under första hälften av den nya boken. Där någonstans gör thrillerformen sitt intåg. Och med den också den riktigt rutinerade deckarräven Nesser. Synd på så goda ärtor, kan man tycka. Men det skall utan omsvep sägas, att författarens förmåga att blanda gåtfullheter med spänning är av absolut yppersta klass. Och detta på en prosa klar som kristall.

Min företrädare i ämbetet som kulturchef, Ingmar Bergmanspecialisten Hugo Wortzelius, brukade säga att deckare behövdes inte, hela den genren var försumbar. Riktigt så fungerar väl litteraturen i dag inte, 30 år senare. De flesta former blandas med varandra. Och deckarna har en bred kontaktyta mot åtskilliga läsare. Många författare vinner där sina sporrar.
Att Håkan Nesser lyckats, beror på hans någonstans inombords belägna förmåga att förädla spänningen med både samhällskritik, tankar om livets gång och tillvarons mening, anspelningar på aktuell kulturdebatt och i fallet Maskarna på Carmine Street med inte obetydliga insikter i människosjälens skrymslen och vrår. Dessutom tillkommer Camusspåret med sin bottensats av existentiella frågor.

Men handlingen då? Vad går det hela ut på? Jo, det rör sig om ett barn som försvunnit. Den detaljen lämnas ut av baksidestexten och bör därför kunna avslöjas även här. Vidare är miljön hämtad från New York och sydvästra Manhattan. Huvudsakligen. Förutom barnet Sarah är författaren själv, Erik Steinbeck, och dennes hustru Winnie Mason huvudpersoner. Om den sistnämnda kan nämnas att hon är synsk. Om det nu är det hon är. Parapsykologin hör knappast till tillvarons intressantare sidor. Så ingår där några personer, som inte har något särskilt trevligt sätt. Det brukar det alltid göra i thrillrar. Men det handlar också om tillit och livets outgrundlighet. Slutligen även om några diktrader som förklarar bokens titel. Han är klurig den där Nesser.

Deckarbrygd med stor spårvidd

Håkan Nesser blandar spänning med gåtfullheter till en brygd av yppersta klass i sin nya roman Maskarna på Carmine Street, skriver Bo-Ingvar Kollberg.