Debut med utpräglad ton

En ny bok:Annelie Edvardsson: Den bensamlande människan (Wahlström & Widstrand)Benknotor är också det poeten utgår ifrån i denna debutsamling. Till en början är namnen på sviterna lånade från arkeologiska termer som: "Hominider", "Homo erectus" och så vidare. Dikterna handlar också om gravar och benknotor och om död. Och i en avslutande upplysning berättar poeten vad fornminneslagen säger att vi ska göra med benfynd och hur mycket ben vi har i lager på olika historiska institutioner.Varför då tala om benknotor? Jag tror poeten valt detta material för att det är ett slags kärna av människan. Med detta som grund pusslar Edvardsson ihop vår tid, hur vi lever och vårt förhållande till oss själva.Till stor del handar vår tid om självupptagenhet. "Det är bara vårt eget sökande vi återfinner — framgrävt som en förklaring." Sökandet efter den yttersta grunden för vårt eget vara är fåfängt. Poeten skriver att världsberömt lik kan den bli som "lyckas dö på rätt plats, med ett spännande och mystiskt uttryck".I den sista sviten känns det som om poeten uttrycker en irritation över att ben grävts upp. "Vi vet inte säkert var de döda hör hemma — om de har rätt till sin jord och bör återförenas utan skuld." Låter Anneli Edvardsson sitt jag säga lite milt. Men känslan man får, som läsare, är att någonting är helt fel.Världen, vår vetenskap, som mäter, väger och klassificerar är fåfänglighet och vanvördnad av de dödas kroppar, ben. De döda får inte vara döda. "En död upphör att vara död någonstans vid en gräns", skriver poeten. Men de döda behöver ro, förbli i jorden,tycks hon mena.Den bensamlande männi-skan är ingen diktsamling som kommer med en svidande kritik. Och det skulle antagligen kännas rätt märkligt om den hade gjort det. I stället häcklar poeten försiktigt med milda påståenden, ironier och genom att påpeka en del märkliga förhållanden. Det är en rätt stark debut med en utpräglad ton som antagligen fungerar, i de flesta fall, som humoristiskt ironiserande dikt.