Debut med dragning åt melodram

Pojken Riga är fyra år gammal när hans mamma ger sig av. Till en början letar han förtvivlat efter henne, bakom soffan och i vedboden, men ingenstans gömmer hon sig. Så småningom bleknar minnena, men hennes svek kommer ändå att prägla Rigas liv. Han växer upp till en blyg och osäker tonåring. Det är inte förrän han träffar den levnadsglada och utåtriktade Charlie på en konsthögskola som han börjar öppna sig. Efter kursens slut flyttar de ihop, men Riga har svårt att tro att lyckan kommer att vara. Tänk om hon också lämnar honom? Ju mer frihetslängtande Charlie blir, desto mer kontrollerande blir Riga, och en morgon hittar han en lapp på köksbordet. Charlie har gett sig av, och Riga har ännu en gång blivit lämnad av den han älskar mest.

I tunga vintrars mage är en berättelse om att bli övergiven och om att aldrig kunna lämna det förflutna bakom sig. Men det handlar också om kärlekens och vänskapens helande kraft, och om möjligheten att ta kontroll över sitt öde. I sin debutroman gör Andrea Lundgren ett ambitiöst försök att undersöka hur en traumatisk upplevelse i barndomen kan forma en människas hela liv och personlighet. Men tyvärr är inte utförandet helt fritt från skavanker.
Det finns till exempel flera hål i berättelsen som hade behövt fyllas - mest uppenbart Rigas mamma. Det faktum att han aldrig ens tycks överväga möjligheten att leta efter henne är en inkonsekvens som får hela romanbygget att knaka i fogarna. Det är heller inte särskilt lyckat att en av bokens mest centrala karaktärer, Rigas barndomsvän Daniel, dyker upp ur tomma intet, ungefär halvvägs in i romanen. Genom återblickar på deras gemensamma barndom försöker Andrea Lundgren visa hur mycket Daniel betytt för Riga, men eftersom Riga tidigare knappast berört hans existens är det svårt att bli riktigt övertygad. En annan viktig karaktär, Charlie, är platt och klichéartad (den livfulla konstnärstjejen som till på köpet är rödhårig), vilket får till följd att deras kärleksförhållande känns måttligt intressant.

Det vilar över huvud taget något ansträngt och övertydligt över hela boken, något som till exempel reflekteras i huvudpersonens namn, vilket han fått av sin lettiska mamma och som är tänkt att visa på hennes hemlängtan (finns det någon exilsvensk som skulle komma på idén att döpa sitt barn till Stockholm?).
Boken har också en olycklig dragning åt det melodramatiska. I tunga vintrars mage är som allra bäst när Andrea Lundgren lämnar de stora och yviga känsloutspelen därhän, och i stället väljer en mer lågmäld ton och återhållsam gestaltning. De första, skälvande kärleksmötena mellan Riga och Charlie är till exempel träffsäkert och känsligt skildrade. Hon visar också att hon har ett fint flyt i sitt språk, och en förmåga att behandla sitt ämne med allvar och eftertanke. Det är bara att hoppas att hon i sin andra bok vågar lita mer till sin förmåga att arbeta med antydningar och nyanser.

Debut med dragning åt melodram

Andrea Lundgrens debutroman handlar om det förflutnas närvaro i nuet. Men gestaltningen övertygar inte, anser Catrin Ormestad - det vilar något ansträngt och övertydligt över boken.