Den har gått fort, tillvänjningen till internet och den varje dag obligatoriska uppkopplingen på webben. Våra medievanor har under halvannat decenniums tid förändrats i grunden. Låt vara att mycket handlar om social kommunikation. Den nästan gränslösa tillgången till information på de flesta språk är ett annat av detta epokskiftes särmärken.
När flödet är så ofantligt behövs det vägledning i konsten att skilja agnarna från vetet. En nu i sommar av Svenska Akademien utgiven bok, Det sköna med skönlitteraturen, del 2, är en sådan vägvisare.
Den inte bara sammanfattar några av de senaste årens mest uppmärksammade litterära ämnen. Den diskuterar också de problem som är förknippade med digitaliseringen av våra liv och vilka konsekvenser den nya tekniken har för hela det litterära fältet. Utöver detta ingår även några översikter över i Sverige mindre kända litteraturer som de i Rumänien, Latinamerika och Ryssland. Och då gäller det de senaste årens tendenser och författarskap.
Boken ansluter till en för några år sedan utgiven volym med liknande uppläggning. Drivande kraft är Akademiens bibliotekarie Lars Rydquist och de publicerade uppsatserna bygger på en föreläsningsverksamhet som fortlöpande ges i Nobelbibliotekets regi tillsammans med Regionbibliotek Stockholm. Innehållet består av tio essäer, som på pedagogiskt fördelaktigaste sätt ger läsaren fullvärdiga introduktioner och sammanfattningar över ett brett fält.
För det allra bästa bidraget svarar förlagsredaktören Magnus Bergh som via en kort historik över Bonniers förlags Panacheserie gör nedslag i utgivningen alltsedan 1946. Till dags dato har det blivit snart 300 titlar, av vilka ett urval presenteras i en levande skriven återblick.
Annat som varit i ropet under de senaste åren är novellkonsten. I det ämnet har Barbro Ståhle Sjönell lämnat en värdefull exposé över röster i omlopp och företrädare för denna emellanåt försummade litterära genre. Det som spelat en roll för populariteten, vilket dock inte nämns, är säkert novellantologierna för skolbruk, som innehåller flera av de förebilder som Ståhle Sjönell nämner i sin genomgång. Självbiografierna är ett annat vanligt diskussionsämne i dagsdebatten.
Arne Melbergs nedslag når betydligt djupare än vad korta uppsatser brukar göra. Men nog hade man önskat, när Karl Ove Knausgårds Min kamp är på tal, att författarens nästan totala brist på empatisk förmåga i porträttet av fadern i del 1 kunnat nämnas. Om inte för annat så som ett tecken i tiden.
Maria Ekman är översättare, ett yrke som inte kan överskattas i dagens litterära värld, och berättar om den betydelse lyssnandet efter tonfall och andning i ursprungstexten har i hennes arbete.
Uppsalaforskaren Petra Söderlund har bokprat på internet på sin lott i en mycket klargörande framställning över ett område, där så mycket gissningar och önsketänkande frodas. Poeten Magnus William-Olsson visar sitt skarpsinne när han reder ut, hur vår begränsade förmåga till uppmärksamhet kommer i kläm i uppkopplingarnas tid. Det är för väl, tänker man efteråt, att de här essäerna utkommer i bokform och inte enbart på nätet. De är alla värda den allra största uppmärksamhet.