De osynliggjorda träder fram

På omslaget till Steve Sem-Sandbergs nya roman syns fotografiet av en stadsgata. Mot fonden av en halvklar himmel, sedd genom spårvägens elnät, står ett hundratal människor, många barn, några av dem halvt vända mot kameran liksom nyfiket avvaktande. Detaljen som får den nutida betraktaren att rygga tillbaka är de små gula fläckarna på ryggar och rockslag. Fotot är taget av Walter Genewein, kamrer inom den tyska gettoförvaltningen i den polska staden Lodz (eller Litzmannstadt som nazisterna kallade den), och är enligt Sem-Sandbergs efterord förmodligen ett rent beställningsjobb från högre ort, i syfte att förmedla nazisternas bild av gettot till eftervärlden. I Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz får läsaren i stället ta del av en annan historia, baserad på den inspärrade judiska befolkningens egen nedskrift av livet i gettot, Gettokrönikan. Sedan 2007 föreligger en fullständig tysk utgåva omfattande 3000 sidor, skriven av företrädare för den dåvarande arkivavdelningen i gettot mellan januari 1941 och juli 1944. Det är i sin tur denna text och annat arkivmaterial som Sem-Sandberg låter träda fram ur historiens glömska i form av en dokumentärroman. Som ett slags möjligt svar från vår tidshorisont på en autentisk intention formulerad i Gettokrönikan, en ambition som får tanken att svindla: att "i all tysthet samla material för en framtida framställning (=historia) av gettot och själv göra uppteckningar som motsvarar detta ändamål."

I februari 1940 upprättades det judiska gettot i Lodz officiellt av den nazistiska ockupationsmakten, och alla ickejudiska invånare som fortfarande bodde i området hade två månader på sig att lämna sina bostäder. På en yta av några kvadratkilometer trängdes 164 000 judar ihop bakom taggtråd och murar. Under åren som följde skulle antalet successivt öka, för att återigen minska i takt med att deportationerna till utrotningslägren påbörjades i januari 1942. Efter att det sista deportationståget avgått till Auschwitz den 30 augusti 1944 fanns bara omkring 600 judar kvar i gettot. De skulle sedan komma att befrias av den sovjetiska armén som marscherade in i staden den 19 januari 1945. Mellan dessa datum utspelade sig en overklig tillvaro - ja, man vill skriva "overklig" - i gettot, som officiellt leddes av en judisk gettoadministration vald av den nazistiska gettoförvaltningen. Det är kring ledaren för denna judiska gettoadministration, "judeäldsten" Mordechai Chaim Rumkowski, som Sem-Sandberg låter sin historia kretsa: en gäckande, ogripbar mittpunkt som allt i gettot på något vis förhåller sig till.

Rumkowski är en omstridd figur inom Förintelseforskningen, och har ömsom beskrivits som nazi-kollaboratör, ömsom som hjälte. Sem-Sandberg tecknar ett motsägelsefullt porträtt av en barnlös barnhemsföreståndare som lyckas övertyga den nazistiska gettoadministrationen med Amtsleiter Hans Biebow i spetsen om att förvandla gettot till ett lönsamt industrikomplex i det tyska krigsmaskineriets tjänst. Han omformulerar devisen över Auschwitz-porten till sin egen, "vår enda väg är arbete", och förmår skjuta upp deportationerna genom att skriva ut arbetsintyg till gettoinvånare så unga som nio år. Samtidigt förlorar hans försäkringar all trovärdighet i takt med att rykten om de deporterades öden nästlar sig in genom taggtråd och murbruk. De högtidliga tillkännagivandena inför gettots människomassor från "Ordförandens" talarstol om att inget ont väntar utanför gettot, förvandlas successivt till alltmer desperata kungörelser. Judeäldsten har blivit - eller var han det redan från början? - en kraxande kasperdocka i fiendens tjänst, en "gycklarkung" som inte drar sig för att förråda och förgripa sig på sina egna, inte ens de allra minsta.
Ändå är det inte bara Rumkowskis verklighet, den alltmer fanatiskt inbillade maktpositionen, som romanen gestaltar - tvärtom är det ett helt litet mikrokosmos som läsaren motvilligt omsluts av, omöjligt att sammanfatta adekvat inom ramen för en recension. På samma vis som Sem-Sandberg i succéromanen Theres (1996) om RAF-terroristen Ulrike Meinhof lät en hel tidsandas mångtydighet väckas till liv i form textfragment, vittnesmål, ögonblicksbilder, möter läsaren Lodz-gettot genom ett myller av infallsvinklar, insprängda hemligstämplade dokument, utdrag ur Gettokrönikan, nedskrivna tal och delvis uppdiktade enskilda öden. Och som brukligt är för Sem-Sandberg är han inte ute efter att rekonstruera ett historiskt förlopp: snarare handlar det om att belysa de historiska mellanrummen, de tvetydiga textfragmentens skugga, det som fotografierna inte visar. I en essä om författaren W G Sebald i tidskriften 00-tal (nr 28, 2009), som för övrigt kan läsas som ett appendix till De fattiga i Lodz, skriver han apropå Sebalds användning av fotografier i sina romaner: "Det som är visuellt avbildat utgör inte något hot eftersom det syns. (Så mycket värre är det som hela tiden hemsöker oss och som inte syns!)"

Att välja ut en av alla episoder och stickspår ur denna roman, de flesta laddade med en sällsam energi och klaustrofobi, är svårt. Ändå är det en bild som dröjer sig kvar, antagligen av ren nödvändighet, som värn mot den avgrund som var gettoinvånarnas verklighet. Det är bilden av den unga Vera Schulzova och arkivarien Aleks Gliksmann längst ned i gettoarkivets innersta rum, omgivna av bokberg som hotar att rasa över dem i vilken sekund som helst. Med låga röster samtalar de om Wehrmachts reträtt på alla fronter. En motståndsficka av hopp, mitt i gettots kärna.
Om det ännu inte framgått: Steve Sem-Sandberg cementerar med De fattiga i Lodz sin position som en av Sveriges betydande författare. Boken förtjänar all uppmärksamhet. Och Augustpriset.

De osynliggjorda träder fram

Med den starka dokumentärromanen De fattiga i Lodz, befäster Steve Sem-Sandberg sin position som en av Sveriges mest betydande författare, skriver Markus Huss.