De oseddas och oälskades företrädare

Det är en lessen bok och en tillitsfull bok Johanna Nilsson har skrivit med den i dag utgivna De i Utkanten Älskande. Den har ungefär lika mycket av bägge. Den nya romanen är en nutidsskildring med Stockholm som bas. Personerna i denhör till de tillvarons styvbarn som hon ömsom identifierar sig med, ömsom omfattar med villkorslös kärlek och medkänsla.I vår svenska litteratur befinner sig Johanna Nilsson i en alldeles egen dimension. Hon är mera än någon annan utanförskapets diktare. Ibland har det handlat om att inte passa in bland alla färdiga sociala mönster och mallar. Vid några tillfällen om de understas fruktlösa famlande. Och däremellan om de utstötta, dem som ingen vill kännas vid utan i stället väljer att betrakta med avsmak eller förakt.Den här gången har Johanna Nilsson riktat in sin författarblick mot ännu vidare horisonter. Där­igenom tar hennes diktade värld språnget uppåt till en utsiktspunkt, där berättarjaget förmår möta flera livsöden än det egna. I mångt och mycket kan den nya romanen sägas vara ett passionsdrama. Både i biblisk mening och med en mellanmänsklig räckvidd.Lidandets mening, dess tröstlösa enahanda och svårigheterna att undfly en livslott som redan från början präglats av tillvarons tyngd och plåga utgör bokens ena pol. Dess motpol är kärleken, som för det mesta tar sig rent fysiska uttryck i erotisk besatthet. Men som emellanåt också ikläder sig samhörighetens försiktiga attribut. Det finns i romanen även en väg som slutar i försoning. Men den föregås av en övergivenhet, som leder den drabbade så nära det går att komma den mentala bristningsgränsen.Johanna Nilssons författarskap uppehåller sig på vulkanisk mark. Att följa henne i de olika turerna långt in i människornas nattsidor är ibland en plågsam upplevelse. Det är som måste både romangestalterna och även läsaren tömma den bittra kalken i botten innan författaren har fått säga allt hon har att berätta. Fantasifullheten och infallsrikedomen svarar på så sätt inte längre för huvudingredienserna. En ton av sammanbitet allvar i det kompromisslösas tecken har tillkommit.Den nya boken handlar om Bea, vegetarian, svartklädd ficktjuv och förslagen bedragare. För att över huvud taget fungera som männi­ska skriver hon ångestdämpande listor. Och hennes livsföring präg­las även i övrigt av upprepnings­tvång, ritualer och ett inre ohanterligt tryck som får henne att uppsöka platser som innebär störs­ta möjliga fara.Sorgen efter den i Beas liv tidigt döda modern driver henne in i den ena riskfyllda relationen efter den andra. En alkoholiserad pappa är allt som återstår av den sönderslagna kärnfamiljen. I dess ställe framstår sammanhållningen och det inbördes stödet som medlemmarna ger varandra i en invandrarfamilj som den verkliga utopin. Hos den svensk-sudanesiska familjen Novak finns en gemenskap fylld av okonstlad livsglädje och sinnlighet vars egenvärde inte kan överskattas i den här romanens uppgörelsemed tillvaron.Dess motsats är de människor, strax över 30, vilkas självbilder hänger i de sköraste av trådar. Viktigast av dem är transan Sofia, fotograf med frikyrklig bakgrund där både föräldrarna och församlingen intagit en fördömande position. Också gatumusikanten Måns med missbildade ben hör dit. Liksom läkaren Jack, även om han deltar i skeendet från lite andra utgångspunkter.Johanna Nilsson skriver i sin bok om vardagsfascismen i samhället, om människoöden som har fullt upp med att stoppa till hålen i sina liv där sorgen tränger fram. Hon berättar om villkoren för dem som av olika skäl hela tiden måste vara på sin vakt. Om att vara en del av en minoritet och om människor på flykt undan ett inre känslokaos. Därutöver även om teodicéproblemet. Det är egentligen enbart böckernas värld, sådan den ser ut inne på ett antikvariat, som erbjuder en oas med ogrumlad lycka bland de livsvillkor som råder i romanen.Men den står på de oseddas sida och tar deras parti som försmäktar av kärleksbrist och kontaktlängtan. Johanna Nilsson har gått in i en ny fas i sitt författarskap. Och hon har hittat fram till ett spår, där föregångarna heter Lars Ahlin, Birgitta Trotzig och kanske även Björn Ranelid.