De livsnjutande filosofernas historia

Filosofins mothistoria kallar den franske populäridéhistorikern Michel Onfray ett projekt som i svensk översättning hunnit till del II. Första delen, Antikens visdomar, utkom i fjol och behandlar tänkare som atomlärans fader Demokritos, dennes efterföljare Epikuros och hans lärjunge skalden Lucretius. Alla står de för inomvärldsliga alternativ till den från Platon utgående idealistiska traditionen. Idealism, och i synnerhet i officiellt reglerad form som ortodox kristendom, är det värsta Onfray vet. Sitt hat till katolska kyrkan grundlade han tidigt som elev i en jesuitskola där han fick utstå svåra förödmjukelser.

Den mothistoria han vill lyfta fram omfattar tänkare som bejakar kroppen och sinnena och i synnerhet sexualiteten, och i årets bok avverkar han perioden från den sena kejsartidens Rom till renässansen. Det är en katalog över kättare som förföljdes men även författare som bakom en kristen fasad vurmade för allsköns vidlyftigheter. Till Onfrays idoler efter Epikuros hör Erasmus och Montaigne, som båda ägnas lovordande kapitel. Enstaka skribenter under årtusendet mellan dessa poler finner också nåd inför hans ögon.

I stort ter sig dock medeltiden mycket mörk för Onfray. Den befolkas å ena sidan av pedantiska tråkmånsar som Thomas av Aquino eller helfnoskiga gnostiker. Han håller inte inne med vad han personligen tycker, och knäppskalle är ett ord han gärna tar till. Hans stil präglas av en yvig mångordighet som negativt kan betecknas som okontrollerad svada, med en positiv retorisk term som hopning.

De exempel på gnostiska excesser han anför är nog så hårresande. Vad sägs om diakonen Nicolas som lanserade en alternativ form av nattvard med mannens sperma i stället för oblat och kvinnans menstruationsblod som vin: en könens saliga förening! Ett annat exempel är metoden att göra av med oönskad avkomma genom nedmalning tillsammans med mjöl och kryddor. Resultatet blir vad Onfray kallar fosterpaté. Ska sådant verkligen räknas till kristendom?

Hur seriös Onfray är som forskare kan bara specialister bedöma. Källhänvisningar saknas helt, inte sällan bakar han stora luftpastejer på korta polemiska andrahandsreferat hos någon kyrkofader. Ibland slår hans sarkasmer helt fel. Så avhånas gnostikern Basilides för sin tro på "en Gud som inte existerar". Det kan låta absurt ryckt ur sitt sammanhang men i annan, högst tankeväckande form möter man omkring år 1300 en liknande tanke hos Mäster Eckhart. Han talar om en gudom höjd över och utanför allt som existerar, en gudom som är det vara som bär upp skapelsens existens. Men det är för subtilt för Onfray.

Ett annat fall av missriktad ironi drabbar de gnostiker som enligt Onfray vill förklara "på vilket sätt verkligheten utgår från en första princip innan den diversifieras på vägar som kan återföras på matematiska begrepp." En ganska god beskrivning av modern kosmologi, kan man tycka.

Onfrays korståg mot allt vad religiös auktoritet, asketism och livsförnekelse heter är buret av äkta patos och man kan inte betvivla hans uppsåt att visa tänkande människor vägen till ett lyckligare liv. Men han löper två faror: att förlora sig i mångordigt pladder och att förenkla eller rent av vanställa somliga av dem han angriper. Bäst är han när han helhjärtat bejakar den han skriver om, framför allt Montaigne som ägnas inte mindre än en tredjedel av hela boken.

De livsnjutande filosofernas historia

Bort med asketism och livsförnekelse och fram med glada kättare och hedonister. Fransmannen Michel Onfray skriver filosofihistorien på nytt. Ibland en smula obalanserad, men alltid med uppriktig glöd, konstaterar Staffan Bergsten.