De kärlekslösas talesman

Uppsalaförfattaren Åke Smedberg är en de vilsna själarnas talesman i vår svenska litteratur. När man läser honom kommer man ofta att tänka på "dem som vandra kärlekslösa och ur usla brunnar ösa", som det står i julottepsalmen. Över huvud taget är det inte långsökt att läsa hans böcker i en biblisk och evangelisk kontext. Inte för inte är det arvet från Lars Ahlin, som Smedberg bär vidare. Man kan med en politisk vokabulär också säga att han med sitt smidiga och ofta poetiskt laddade språk skriver om solidaritet.

Så har det alltid varit. Det gäller de första böckerna fram till den självbiografiska Hässja, som år 2 000 tilldelades Lundequistska bokhandelns litteraturpris. Men också de efterföljande deckarna med ett påtagligt intresse för de understas och mest utsatta människornas villkor. Likaså har Åke Smedberg mutat in ett eget geografiskt område, dit han förlägger handlingen. Det är vad som brukar kallas södra Norrlands kustland och inland och landskapet Medelpad.

Det är här hans småbrukare, skogsarbetare, kommunanställda i vårdsektorn och hantverkare förtjänar sitt levebröd. De omges av ett Glesbygdssverige och en avfolkningsbygd som tömts på det mesta av sin framtidstro och livskraft. Ofta handlar det om människor som är på väg att förlora fotfästet, när det gamla bondesamhället försvunnit och därmed också ett normsystem som kunde innebära en smula styrsel eller trygghet. Många gånger är det frågan om en barndom som givit en livslång sårbarhet i arv. Särskilt i pressade situationer kommer jagförsvaren till korta och är det något som förenar människorna är det kärlekens frånvaro i en tillvaro där de både blivit främmande för sig själva och tappat kontakten med sina egna liv.

Utifrån en sådan grundupplevelse av människans villkor tänker man sig gärna att steget inte var särskilt långt när Åke Smedberg nu under tre böckers tid uppehållit sig inom deckargenren. Och inte steget tillbaka heller när han i dagarna publicerat en roman med titeln Jag är inte den du ser.
I sin nya bok berättar författaren om fem människoöden, som alla i olika bemärkelser hamnat vid sidan av eller helt utanför den gängse välståndsutvecklingen. Även om ingen av dem lever i någon direkt ekonomisk misär är deras vardag ändå präglad av en väldig social och emotionell torftighet.

Inte heller har någon av dem särskilt långt till tillvarons bottenskikt. Deras kamp för överlevnad handlar i inte ringa utsträckning om att med begränsad framgång bevara en smula värdighet och självrespekt. Men de destruktiva stråken i denna ojämna kamp är aldrig långt borta. Vad det handlar om är människor, som är så präglade av livets tyngd och plåga att man tycker att detta borde vara en tillräcklig börda för var och en att bära.
Ändå blir det deras olyckssyskon som får umgälla den egna livslotten.
Det första personporträttet i romanen handlar om snickaren Frank Westling, vars uppdragsgivare lurar honom på större delen av lönen efter en husreparation. Detta bedrägeri och denna förminskande kränkning tar sig rent fysiska uttryck, även om de är förlagda till ett inre plan. När han tar lagen i egna händer resulterar detta i att han själv inte längre orkar leva.

Porträttet av hustrun Isa utvecklas till en berättelse om svek, lögner och grymhet. Och i några sidoblickar också när det gäller Isas barndom till ett relationsdrama där hatet och kärleken växlar med att ha initiativet. Den unga flickan Erikas tillvaro är bräcklig på ett annat sätt med en trasighet, som enligt henne själv svårligen låter sig lagas.
I stället blir det drogmissbruk, självdestruktiva angrepp på den egna kroppen och tvångsföreställningar som bestämmer hennes jagbild. Hos den alkoholiserade Rolf Ståhle består det mesta av ett oavbrutet upprepande av förödmjukelser, av självförakt och självhat i vad som framstår som tidigt upplevda och sedan aldrig läkta inre sår.

Åke Smedberg vet mycket om vad avsaknad av tillit, av en allt färgande misstro och en grundupplevelse av alltings obeständighet och intighet vill säga. Han har också en osedvanlig förmåga att skildra människor utan hopp och med inre känslor av tomhet och brist, vilka egentligen är helt bottenlösa eller saknar en bortre gräns. Eller gestalter vars rädsla för närhet ger ytterligare näring åt deras främlingskap i ett samhälle där det sociala skyddsnätet är oändligt avlägset.

Det är inte svårt att se att Smedberg med sin bok spänt sin hörsel åtskilliga snäpp för att avlyssna stråk och stämningar och därmed skildra vanligtvis förbisedda aspekter i vår nutid. Men samtidigt intar han som författare också en hel del av den förebedjarens roll för dessa människor som finns hos läromästaren Lars Ahlin. Det annars mest iögonenfallande hos romanens upphovsman är hans vägran att på något vis moralisera över dessa livsöden. Därför blir det empatin, en av vår tids stora bristvaror, som fått sista ordet och varit bestämmande för bokens stämton.

Majgull Axelsson har på senare tid i sitt författarskap knutit an till det sociala arvets roll i samhällsutvecklingen, ett under åtskilliga år bortglömt tema. Åke Smedberg placerar sig för sin del tätt intill de i samhället mest utsatta, synliggör deras utanförskap och för deras talan. Vid sidan av genusperspektiv, integration, klimatfrågor och globalisering är detta minst lika viktiga frågor. I all synnerhet som litteraturen har åtskilligt att ge i den samhällsdiskussion som syftar till allas vår ökade självförståelse i en vardag och verklighet, som alltför sällan ger utrymme åt det som är udda eller annorlunda.

De kärlekslösas talesman

Empatin har fått bestämma stämtonen i Uppsalaförfattaren Åke Smedbergs i dagarna utgivna roman Jag är inte den du ser, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.