De goda bilderna tar hem spelet

Björn Ranelid är känslornas, de tidiga förnimmelsernas och för­aningarnas författare. Han äger goda kunskaper om den barometer som en del människor bär inombords, med vilken de tidigare än de flesta kan avläsa spänningar och farori omgivningen. Framför allt är det barnen som är utrustade med en sådan förmåga. Men det gör dem samtidigt skyddslösa och utsatta i en grym och brutal omvärld. Bär ditt barn som den sista droppen vatten uppmanade Björn Ranelid läsarna med sin förra bok.Också i den i dag utgivna, nya romanen Lustmördarna lever barnen i en oskyddad tillvaro. Den explosiva atmosfären har fått en manifest förankring i en högst prosaisk bensinstation, belägen i trakten av Gränna nära Vätterns strand. Men den har också en motsvarighet på ett mentalt plan i den familj där huvudpersonen Albert Andersson växer upp och där han sex år gammal får vara med om att lillasyster Lisen våldtas och mördas.Det finns i Björn Ranelids nya bok en myckenhet av ondska. Ställvis kan den sägas dominera skeendet och de villkor som människorna är underkastade ger inte särskilt många öppningar för tonfall av det försonligare slaget. Björn Ranelids samhällssyn är pessimistisk och de som lever där befinner sig i ett underläge som de i grund och botten inte kan göra så mycket åt.Det är från sådana utgångspunkter han har valt godheten som det allt överskuggande temat i sitt författarskap. Som diktare vill Ranelid utmana och provocera. Och det sker med alla de grepp och verktyg som en stor prosakonstnär har i sin hand; ett mäktigtspråk, en förmåga att gestalta livsöden som berör på djupet, med tankar som dröjer sig kvar länge efter avslutad läsning och genom händelseförlopp som oavbrutet fängslar och lockar till inlevelse.I samband med några av Björn Ranelids närmast föregående böcker har det funnits skäl att en smula undra över om författaren var på väg att lämna den kungsväg och inmutning som han ett längre tag varit tämligen ensam om. Alla sådana farhågor kommer dock på skam efter den nya romanen. Här framträder en författare när han är som allra bäst. Han pejlar bråddjupen i människans själ och han ställer sig på de svagas sida som en vekhetens och de genuina livsvärdenas talesman.Dessutom ligger stämtonen i denna berättelse så nära det går att komma en legend för 2000-talets människor. I en tid när åtskillig triviallitteratur använder kampen mellan ljus och mörker och mellan ont och gott för att hitta fram till behoven hos vilsna läsare, har Björn Ranelid skrivit en bok som låter sådana frågor få en högst samtida förankring utan några eftergifter åt det konstruerade eller förkonstlade.Kanske är det också för att han tillåter sig återge en komplex verklighet som han lyckas så väl. I den vardag i vilken Albert vistas i den här romanen finns ingenting tillrättalagt. Hans mor Greta är av den oberäkneliga och nyckfulla sorten och hennes flyktförsök bort från sig själv med hjälp av alkohol och tabletter lämnar mycket i övrigt att önska. När hon dessutom drar in sonen i ett förhållande med incestens alla förtecken kan man kanske tycka att författaren gått ett steg för långt.Men det är inte för att moralisera Björn Ranelid skrivit sin roman. För samtidigt är det till upplevelsen av modern med den nyfödda Lisen vid bröstet som Axel sedan bär med sig inombords livet igenom, som han ständigt återvänder när tillvaron blir honom övermäktig. Bilden av den goda modern finns där samtidigt med de onda minnena. Det är så Ranelid går till väga i sin berättelse. Visserligen tar han ställning och väljer sida. Men verkligheten hos honom rymmer alltför många dimensioner och nyanser för atthan skall hålla till godo med de enklaste svaren eller utvägarna.Detsamma kan sägas gälla det kanske allra djupaste såret i den här romanen, det som har att göra med mordet på Lisen. Temat är inte nytt i författarskapet och boken refererar öppet till Olle Möller och Gerdfallet, som han skrivit om tidigare. Den döda lillasystern blir den här gången kanske allra mest en sinnebild för de livsvärden med vilka Ranelid lika lite är beredd att kompromissa som någonsin förr. I samband med Lisen reser författaren också frågan om brottsoffrens villkor i vår samtid. Att de anhöriga skall räknas dit står utom varje diskussion. Det finns förstörda liv i många bemärkelser i boken. Här talar romanen för en stund med ett debattinläggs oreserverade kraft.Barn som alltför tidigt får ta ett alltför stort ansvar är inte det heller något alldeles nytt motiv hos författaren. Men i Lustmördarna löper han linan ut när han slår följe med Albert under hela denneslivsvandring. Den livsbörda av sorg som så småningom blir alltför tung att bära leder till slut huvudpersonen till mentalsjukhuset S:t Lars i Lund. Och härifrån till några sista år bland Österlens strandängar och lummiga kullar. Då har allt destruktivt och skamligt läkt ut och förlorat det mesta av sin kraft. I stället är det medkänslan som får sista ordet.Visst kan man kalla detta en legend. Men i så fall är det också en sällsam berättelse med en ovanligt djupgående verklighetsförankring.