DDR med drastisk ironi

Den börjar på Rügen. Mor och dotter iakttar på håll färjan som kommer och går på sin Sverigerutt till Trelleborg. I slutkapitlet befinner sig dottern i Paris. Tillsammans med några väninnor försöker hon i sin lilla Skoda bemästra trafikkaoset på väg in till den franska huvudstadens centrum. Den tyska författaren Claudia Rusch har fått sin första roman, Honeckers kanderade äpple, översatt till svenska. Den skildrar livet i det gamla DDR. Och den mentala omställning som murens fall och det återförenade Tyskland inneburit även för dem som en gång hade svårt att finna sig tillrätta i den numera upplösta arbetar- och bondestaten. Och som därför stod under Stasis särskilda uppsikt.

Claudia Ruschs roman var 2004 nominerad till det prestigefyllda Deutscher Bücherpreis. Den rymmer 27 situationsberättelser från författarens uppväxt och bygger på ett självbiografiskt stoff. Mamman i boken är från början gift med en tysk marinofficer men efter skilsmässan från honom och giftermål med en vapenvägrare bosätter hon sig i Berlin. Morfadern tillhörde en gång dem som var med och skapade Östtyskland. Benägenheten att tänka själv resulterade dock i att han fängslades och slutade sina dagar i en fönsterlös cell. Också modern hör till de avvikande, något som även får konsekvenser för dottern. Att Robert Havemann tillhörde den närmaste bekantskapskretsen var på samma sätt en försvårande omständighet. Ändå är det inte enbart en bok om dissidenternas villkor och en uppgörelseskrift om en stat kännetecknad av övervakning och terror som Claudia Rusch skrivit. Den rymmer dessutom en hel del både fyndiga och med avväpnande humor återgivna upplevelser från ungdomsår med ett ofta drastiskt innehåll. Visserligen har de ofta en politisk bakgrund. Men huvudpersonen är också utrustad med en stor portion egensinne som sätter sin prägel på åtskilligt. Även om det samtidigt sker till priset av utanförskap.

Till det man fäster sig vid hör skildringarna från återkommande sommarläger som blir till andningshål undan det instängt enahanda. Berättelsen om sedvänjan med ungdomsinvigning ger direktkontakt med det genompolitiserade samhällslivet. Det gör också närbilderna från det östtyska skolväsendet med dess krav lika mycket på taktik som smartness när det gällde möjligheterna till vidare studier. När boken är framme vid oktober 1989 och murens fall blandas euforin med overklighetskänslor och en nästan total desorientering inför det materiella överflödet i väst. Den svenska boktiteln är väl närmast att uppfatta som en samhällskritisk utsaga. Därmed missar man det mesta av ironin hos originaltiteln Meine freie deutsche Jugend. Men också ifrågasättandet här och var av det liv som väntar i samband med den tyska återföreningen och när gränserna mellan de forna östländerna och Västeuropa inte längre är lika cementerade. Att behålla en del av rötterna till det förgångna är en del av den mentala processen i romanen. Det är inte långsökt att se hur Claudia Rusch här försöker knyta an till det engagemang och de ställningstaganden som låg bakom måndagsdemonstrationerna i Leipzig, de som sedan spred sig till hela DDR.

På samma gång blir det på slutet en globaliserad värld utan gränser där människor av alla nationaliteter får plats och kan mötas som får sista ordet. Den sortens internationalism låg all retorik till trots utanför kommuniststaten Östtysklands möjligheter. Snarare är det en värld utan ideologiska förtecken eller pekpinnar som tonar fram. På samma sätt som huvudpersonen i slutackordet utan karta och i stället litande till sig själv hittar den rätta Parisadressen. Det är, om man så vill, romanens kanske mest tänkvärda budskap.

DDR med drastisk ironi

Claudia Rusch berättar med välavvägd ironi om Stasiövervakning och vardagsliv i det forna Östtyskland i sin roman Honeckers kanderade äpple, skriver Bo-Ingvar Kollberg.