Darlings av hög klass

Man ska döda sina darlings, brukar det heta. I varje fall när det handlar om text. I bästa fall ingriper ens eget omdöme och stryker den där formuleringen som någon timme tidigare verkade vibrera av briljans. Men det egna omdömet är ett undantag. Oftast är det en sträng redaktör som stryker. I allmänhet på goda grunder. Tyvärr.
Om man inte vill ta livet av sina darlings kan man i stället samla dem på hög och skriva en roman. Det är i varje fall den väg som debutanten Elin Ruuth har valt. Det låter som ett vanskligt projekt, men så håller också hennes darlings betydligt högre klass än det stora flertalets.

I den tunna prosalyriska romanen Fara vill har Elin Ruuth staplat en hög ögonblicksbilder ur karaktären Elin Ruuths liv på varandra. Karaktären har precis som sin författare lämnat Norrland för Skåne och fragmenten bildar en slags stillastående roadmovie där sträckan mellan Luleå och Malmö är lika betydelsefull, och betydelselös, som odyssén från sovrum till vardagsrum (som går via en sorgligt folktom hall). Rörelsen som för tanken till papper är inte särskilt olik den som griper en flyttkartong och bär ut den till den hyrda skåpbilen eller, för den delen, den som gör ung till vuxen.
Kladdigt fickludd, välmenande men ofta felplacerade föräldrar, en anemisk manlig bekant, några ordlekar och små vardagsfall av typen "Det kom en elektriker. Han sa att jag hade svaga säkringar. Det var ett personangrepp." blandas med en raljant och underhållande hybris. Författaren Elin Ruuth drar likhetstecken mellan karaktären Elin Ruuth och Strindberg, introducerar en metadiskurs genom att parafrasera första mosebok och känner ett visst tvång att be om ursäkt "för att känslan av otillräcklighet inte ligger i dåligt självförtroende så mycket som i övertygelsen om att alla missuppfattar en och därigenom förblir ovetande om ens briljans." Med viss fara för vad det kan tänkas avslöja om min egen person är jag tvungen att konstatera att det är oerhört lätt att identifiera sig med Elin Ruuths berättare.

Ibland slår de kortaste fragmenten över i förnumstig aforistik, men det är inte ofta. Elin Ruuth har begåvats med det allra viktigaste för en debuterande författare - en egen röst och en ton som gör att det hon skriver om känns angeläget oberoende av hur det faktiskt förhåller sig.

Darlings av hög klass

Elin Ruuths debutroman Fara vill samlar prosalyriska fragment på hög. Oftast är textens övertygelse om sin egen förträfflighet högst välmotiverad, konstaterar Sebastian Johans.