När jag gick på High School i Ann Arbor, Michigan, i början av åttiotalet bar jag stolt en knapp på slaget till min lila sammetskavaj där man blev informerad om att ”The Moral Majority is neither”. En känga till de kristna ”nymoralisterna” från oss som då varken umgicks med ”the Jocks” (de som sportade onaturligt mycket) eller ”the Nerds” (de som ägnade vad vi ansåg var onaturligt mycket tid åt skolarbetet). Men det var i sammanhanget förbryllande hur många det var av mina nya kamrater som regelbundet besökte kyrkan varje söndag och som bad bordsbön.
Jag kom ju från Tranås – en förort till Sveriges Jerusalem: Jönköping – där religiositeten var känd som lite väl hög. Och meningen var ju att jag skulle emigrera till en sekulariserad, vänsterliberal, universitetsstad.
Men Ann Arbor envisades med att välkomna mig med ännu mer religiositet.
Jag fick inte det hela att gå ihop då, men det har blivit mer begripligt efter att ha läst Robert Putnams och David Campbells American Grace.
David Campbell är en relativt ung förmåga som är verksam vid University of Notre Dame, och Robert Putnam har blivit känd för banbrytande samhällsvetenskapliga bidrag som Den fungerande demokratin och Den ensamme bowlaren.
Få enskilda forskare har som Putnam bidragit till den omställningsprocess då hela forskningsinriktningar och politiska projekt under nittiotalet skiftade fokus mot civilsamhället.
Putnams produktion har emellertid under senare år inte varit helt jämn. Hans förra bok hamnade tyvärr i pekoralfacket. Av det finns det, som väl är, inte lika mycket av i American Grace vars ambition är inget mindre än att undersöka religiositeten i USA.
Putnam och Campbell vill visa hur olika trosinriktningar och graden av religiös övertygelse utvecklats och hur de kan kopplas till politiska attityder hos medborgarna.
Det är ingen lätt balansakt att presentera en studie av det slaget i dag i USA när Tea Party-rörelsen är på frammarsch och hatet mot muslimer bara tycks växa. Vi ska inte heller glömma den senaste Gud-är-död-debatten som rasat sedan 2006 efter tunga politiska och filosofiska inlägg från ”de nya ateisterna”, som till exempel filosoferna Richard Dawkins och Sam Harris, som gjort allt de kan för att begrava religioner och separera trossamfund från staten.
Putnam och Campbell lyckas emellertid ducka från flera av dessa debatter eftersom de till exempel inte diskuterar om vi borde tro på Gud – även om det är tydligt att författarna själva gör det.
Det forskningsprojekt de presenterar är en omfattande och främst en empirisk kartläggning av de amerikanska medborgarnas attityder och åsikter i religiösa och politiska frågor. Författarna är uppenbarligen medvetna om att de behandlar känsliga frågor – varje formulering är noggrant kalibrerad för att de ska stöta sig med så få läsare som möjligt.
Av det skälet blir alla brasklappar och ursäkter på förhand lite nötande, men det vägs upp av ett flertal intressant resultat i studien.Även om Putnam och Campbells undersökning visar att religiositeten bland de unga i landet sjunker så tror jag inte de kristna bävar för framtiden. Gud lever i allra högsta grad i de flesta amerikanernas huvuden i vart fall.
I internationella jämförelser av graden av religiositet bland medborgarna ligger Amerika mellan Iran och Indien. Sverige (och Tranås) spelar inte ens i samma division.
Kartläggningen på 688 sidor är oerhört innehållsrik. Sammanställningar från äldre undersökningar varvas i presentationerna av Putnams och Campbells nyinsamlade data. I den rika floran beskrivningar växer en bild av USA fram där partipolitisk färg i allt högre grad överensstämmer med graden av religiositet.
De individer som regelbundet besöker kyrkan och ber bordsbön röstar sannolikt hellre på Republikanerna än Demokraterna. Det kan tyckas självklart för oss i dag, men det har inte alltid varit så. I mitten av sextiotalet fanns det ingen korrelation alls. Från mitten av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet blev en viss koppling synlig. Det var storhetstiden för de evangeliska protestanterna, en mängd väckelserörelser, och alla de teve-evangelister som får svenska skandalpastorn Ulf Ekman att framstå som nyanserad och vidsynt.
Intressant nog visar Putnam och Campbell hur den rörelsen ändå hade begränsat stöd bland medborgarna och hur den klingade av i styrka under nittiotalet. Men i en annan del av boken ser vi att det är från och med nittiotalet som korrelationen mellan religiositet och partiidentifikation blir avsevärt starkare särskilt för de vita medborgarna. Det inträffar under, och strax efter, den period evangelisterna fick stort genomslag via framför allt media. Ser författarna ingen koppling där?
Här är mitt intryck att de i viss mån undviker flera svåra frågor om vad som kan sägas utgöra motorn för ”the Grand Old Party”.
I ett kapitel redogör Putnam och Campbell för att politiska frågor rätt sällan diskuteras eller predikas i själva kyrkorna. Författarna inser att resultatet var oväntat och svårt att få ihop med den amerikanska politiken där religionen intagit en så central position. Men flera källor tycks tala samma språk och här, kan man hävda, blottläggs en olöst gåta som inte författarna själva besvarar.
Om nu partipolitiska åsikter allt starkare korrelerar med religiositet, och de politiska frågorna inte emanerar från kyrkorna, varifrån kommer de då?
Den uppenbara hypotesen är att den religiösa politiseringen sker uppifrån och ner, inte tvärtom. Den drivs på av en begränsad elit som gör allt de kan för att omvandla religiositet till röster. Jag har själv bevittnat den processen på nära håll i Kashmir och andra har säkert gjort samma observation om Tea-party rörelsen. Men med Putnams och Campbells data kan man inte borra djupare i frågor av det slaget.
Vad de säkert däremot kan säga är att man kan beskriva USA som ett samhälle som präglas av en växande klyfta mellan de med hög grad av religiositet och de med låg.
Men trots detta lyckas Putnam och Campbell ändå övertyga om att Amerika i dag hålls ihop av en hög grad av tolerans för till exempel blandgiften och att man respekterar de medborgare som byter trosuppfattning.
Dessutom visar de att den höga religiositeten är en av de viktigaste stommarna i det amerikanska civilsamhället. De med högre grad av religiositet är bättre grannar, de engagerar starkare sig i sociala frågor, och de är i många avseenden ”bättre medborgare” än de med låg grad av religiositet.
Dock bör påpekas att de som inte är starkt troende är bättre på att försvara medborgerliga rättigheter. I vilket fall som helst skapar Putnams och Campbells beskrivning av attityder och åsikter förståelse för varför det mycket heterogena USA håller ihop som en nation.
Och vad gäller knappen på min kavaj så är det väl bara att erkänna att moralisterna i vart fall tycks vara i majoritet.
Belönad med Skytteanska priset
Robert Putnam, född 1941, är professor i statsvetenskap vid Harvard University och har blivit mycket känd för sin teori om socialt kapital. Sådant skapas genom medborgarnas gemensamma aktiviteter, som föreningsliv, och är grunden för känslan av tillit - och för att demokratin i stort ska fungera.
Putnam skriver om detta i Den fungerande demokratin (1993) en modern klassiker där han under 20 års tid undersöker Italien och dess demokratiseringsprocess.
År 2006 var Putnam i Uppsala och tog emot det prestigefyllda Skytteanska priset, som utdelas sedan 1995 till den eller de som ”givit det mest värdefulla bidraget till statsvetenskapen”.