Där orden är explosiv vara

Alltifrån millennieskiftet härförleden har det varit sent på jorden och möjligen också sent i livet i finlandssvenske Claes Anderssons diktsamlingar. Ändå är han inte så lastgammal. 72 år är inte någon ålder på en poet. Med rätten hos den som kan blicka tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv använder han en del av diktsamlingen Lust till att konsolidera sitt författarskap. Vid en första genomläsning hittar man en hel del, som knyter an till tidigare teman och motivkretsar. Där finns rapporter från vardagen, åsikter om politik, den mycket speciella anderssonska ironin och humorn. Och det slags synpunkter på livets gång som bara den som blickat djupt in i människans villkor är mäktig. Men Claes Andersson är inte bara psykiater i det civila utan har också befunnit sig mitt i hetluften i den finska rikspolitiken som minister. När han kopplar av är det pianospelet som gäller. För så vitt han inte tillbringar en del av sin tid i skärgården i hägnet av barn och barnbarn. Hela tiden är han beredd med de poetiska verktygen. Det är få andra diktare som lika tydligt får sagt hur deras skrivande utgör kommentarer till det som blivit deras sätt att leva.

Claes Andersson är som poet en perspektivskiftenas mästare. Och det många gånger om i en och samma dikt. Finns där något stort och allmänmänskligt tas det strax ner på jorden till det lilla formatet. Ifall han hittar något privat att berätta, kompenseras detta genast av utsagor med en offentlig räckvidd. Skulle det triviala slinka in så förflyttas hela dikten i nästa andetag till att handla om världsproblemen. Dessutom hör det till hans egenheter att gärna vara drastisk i formuleringarna. Emellanåt åt det brutala hållet. Och bäst som sker, strör han aforismer omkring sig. Det Claes Andersson också gillar är paradoxer. Vad som händer är att han därmed slår knut på tanken. Läsaren får vackert sitta där och försöka pilla upp den sedan.

Syftet med ett sådant sätt att skriva poesi är givetvis att visa oss allt det som vi vanligtvis blundar för. På så sätt fungerar många av hans dikter som tidsvittnen. Där finns dystopiska aningar i anslutning till alla varningar som brukar framföras i den ekologiska debatten. Där återkommer vid flera tillfällen allt vad människans destruktiva potential är mäktigt. När Claes Andersson sneglar mot kontrollsamhället och de föreslagna FRA-lagarna blir han varse, att övervakning i själva verket kan vara trygghetens motsats. Han engagerar sig i världens vattenförsörjning, frågorna om genteknik, kloning och de storpolitiska krigshärdarna. När inget annat hjälper förordar han det polska sättet att argumentera med frågor som täckmantel för andra frågor.
Dessemellan är det det lilla livet som gäller med en uttalad uppmaning både till sig själv och till läsaren att använda livet för att inte riskera att förlora det. Med hänsyftning på allt från muskler till kärlek. Från krigsåren på 1940-talet minns han den frånvarande fadern vars motorcykel alltför sällan kom på besök. I en ironisk grimas hyllar han hustrun som är bra på blommor och familjeterapi. Det är ett av diktsamlingens många understatements. Annat självupplevt är de egna bypassoperationerna. När Claes Andersson med beklagande inser att minnet inte är vad det varit och att han i samband med ett tacktal om favoritpoeten Henrik Nordbrandt hade glömt dennes namn, får detta dock knappast sägas vara särskilt unikt. En plats för sig intar också dikten (människan och de andra djuren) som inte är någonting mindre än en bruksanvisning för blivande poeter.
I den texten liksom också ofta annars bänder Claes Andersson med språket, rumsterar om bland dess många betydelser så att man emellanåt undrar om orden hos honom inte borde förses med påskriften explosiv vara. För om något möter man i den här diktsamlingen en både underhållande, träffsäker och slagfärdig poet med öga för väsentligheter. Där finns inget utrymme över för kallprat eller konversation för att få tiden att gå. Tillsammans med en författare av sådan kaliber kan läsaren knappast vänta sig annat än att hamna i riktigt gott sällskap.

Där orden är explosiv vara

Finlandssvenske Claes Andersson rumsterar om i språket så att en varningstext med explosiv vara kunde var på sin plats, skriver Bo-Ingvar Kollberg.