För de flesta är nog den danska författaren Hanne-Vibeke Holst mest känd för sin sina böcker Kronprinsessan, Kungamordet och senast Drottningoffret, som alla blivit framgångsrika tv-serier.
Holst nya bok Förlåtelsen, som nu kommer på svenska, är också den mycket filmisk i sitt berättande. Det skulle förvåna mig mycket om inte också denna bok blir film eller tv-serie.
Förlåtelsen rör sig, liksom de ovan nämnda böckerna, på den högre samhällsstegen och handlar, som titeln också syftar på, om den svåra konsten att förlåta.
Bokens parallella berättelser handlar om operachefen Helena och ambassadören Leo, vars berättelser på slutet vävs samman. De båda visar sig vara far och dotter, båda präglade av det sociala arvet eller snarare av den lögn som genomsyrat släktleden.
En släkthistoria som också inleder boken med att patriarken Thorvald och hans familj vaknar till ljudet av nazisternas dånande flygplan och den begynnande tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. En tid som sätter djupa spår i familjen och det efterföljande släktet. Inte så mycket för att Thorvald, Leos far, är med i den danska motståndsrörelsen och tvingas på flykt, utan snarare för det äktenskapliga sveket som han då begår och som Gerda, hans fru, aldrig förlåter honom för. En livslögn som ödelägger ett normalt familjeliv och som kommer att prägla Leo och hans tvillingbror Leif vars uppväxt och vuxenliv skildras i de följande kapitlen.
Bokens andra parallella handling utspelar sig däremot i nutid under några fåtal timmar. Helena som är en mycket framgångsrik operachef på Berliner Opera ska under denna kväll motta ett demokratipris som hon tilldelats för en mycket kontroversiell uppsättning som kunde ha orsakat en kris likt den Muhammedteckningarna orsakade i Danmark. Men som Helena med klokhet och diplomati lyckas undkomma. Till tillställningen har hon bjudit sin dotter som hon har en mycket inflammerad relation till och som anländer med sin nye muslimske pojkvän. Och som innan kvällen är slut tagit dem båda som gisslan.
Det är ett hårt drivet berättande, åtminstone i bokens första hälft. Jag hinner knappt andas mellan orden för att så snabbt som möjligt få läsa mig vidare i de båda parallella handlingarna. In i det oundvikliga. I mötet mellan de båda berättelserna. Dessvärre blir bokens fortsatta handling allt för uppenbar. I alla fall gällande Leo och hans liv med den misslyckade operasångerskan Ninni som i långa stycken är en upprepning och allt för övertydlig i sitt budskap. Samtidigt som just denna berättelse är den som till en början är den som tilltalar mig mest.
Hur det slutar för operachefen, hennes dotter och den islamistiske terroristen ska jag låta förbli osagt. Dock är handlingen här, till skillnad mot från den andra berättelsen, allt annat än förutsägbar. Omsvept av förlåtelsens skimmer.