Dammsugaren. En maskin som för de flesta är ett ovärderligt städredskap som sparar tid jämfört med att sopa. När dammsugaren på bred front gjorde sitt intåg efter första världskriget underlättade den arbetet för hembiträden och hemmafruar – kanske även gjorde det möjligt för dem att söka sig bort från hemmet. I dag innebär robotdammsugarna ytterligare tidsvinster, de ger människor möjlighet att jobba senare eller ligga på stranden längre och ändå ha det lika rent hemma.
Detta är den gängse bilden av dammsugaren. Och så såg jag på denna maskin fram till att jag läste Alf Hornborg. Då ställdes det mesta upp-och-ner, och världen såg plötsligt annorlunda ut. Lite som om locken – som jag inte visste om – släppte för öronen.
I Alf Hornborgs värld, som är starkt inspirerad av världssystemteoretikern Immanuel Wallersteins, är inte dammsugaren en neutral sak som alla kan använda. Det är en teknik som möjliggörs av ojämna utbyten mellan centrum och periferi, mellan stad och land, mellan rika nationer och fattiga. Den tid vi tror oss spara genom att dammsuga, har vi lagt beslag på från fabriksarbetarna som tillverkar maskinen i Asien. Även när dammsugarna tillverkades i Electrolux fabriker i Västervik, var tiden som sparades i hemmen egentligen bara ett utbyte mot arbetarnas tid i fabriken.
Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, talar om ”teknikfetischism” – tron på att tekniken i sig alltid kan lösa en viss uppgift. I stället kräver maskinerna specifika prisrelationer. Dammsugarna vi köper för en bråkdel av vår lön i Sverige, existerar eftersom de kan produceras på platser där lönerna är lägre och miljökraven mindre. Detta är en inneboende egenskap i dammsugaren. Enligt Hornborg går det inte att skilja på tekniken och samhällsstrukturerna som gör den möjlig.
I sin nya bok ”Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa” bygger han vidare på dessa idéer som först presenterades för svenska läsare i boken ”Myten om maskinen”. Här går han ett steg längre, och presenterar en konkret lösning på en radikalt annorlunda ekonomi, som han menar inte kräver ständig ekonomisk och materiell tillväxt och som därmed kan mildra den ekologiska katastrof som vårt industriella samhälle marscherar mot.
Idén bygger på en komplementär valuta, men till skillnad från de försök som har gjorts i olika delar av världen (i Sverige bland annat med valutan ”Dalern” i Dalarna), ska den inte var en produkt av ideella initiativ, utan skapas av staten och finnas i hela landet. Men den ska bara kunna användas för varor som produceras eller tjänster som tillhandahålls inom ett visst geografiskt avstånd från inköpsstället. Alf Hornborg menar att alla basprodukter – mat, bostad, grundläggande sjukvård och utbildning – skulle kunna tillgodoses med den lokala valutan.
Vanliga kronor skulle dock finnas kvar, för att användas till det som inte går att produceras lokalt. Alf Hornborg nämner exempelvis modern informationsteknologi och avancerad specialistsjukvård.
Det är uppfriskande att läsa någon som presenterar konkreta alternativ till vårt nuvarande system. Även om Hornborgs lokala valuta säkerligen behöver stötas och blötas och kanske till och med förkastas till förmån för något annat, är det hög tid att vi börjar testa nya system och överger det experiment som har pågått i 200 år och som konstant har misslyckats. Magiska maskiner kommer inte att göra att vi kan växa för evigt på en ändlig planet. Det blir tydligare än någonsin när det står klart att inte ens en dammsugare kan spara tid.