”VI ÄLSKAR DIG SUSANNE!” jublar ett fan ut på Debaser Strand när sångerskan Susanne Sundfør just ska spela sin sista låt. Hon drar några riff på gitarren, tittar ut mot publiken och säger med skör röst:
”Jeg elsker dere også.”
Sen sjunger hon en kärlekssång av de mest banala ackorden.
Vad är det med musik som skjuter så mycket djupare in i sexualiteten än vad ord kan göra?
In i känslan, rätt in i kärleken.
Så att kroppen börjar bulta.
När jag träffade min man som är författare låg vi på golvet i min lägenhet i Västertorp, nakna på en brun ryamatta från Stadsmissionen i Liljeholmen. Och pratade om sex. Han läste Rollo May, ”Kärlek och vilja”. Det fanns så mycket att säga. Orden föll som kallt glas över våra varma kroppar. Senare antecknade jag något min lärare Sara Stridsberg sa på en skrivarkurs, om sex: att hur kan vi ha sex, när det är så olikt allt annat vi någonsin gör, så liksom ociviliserat och vilddjursaktigt? Vad är sex?
Svenska Granta, ”arena för ny litteratur”, låter tretton författare skriva om sex i sitt sjätte nummer. Jag är intresserad av positionen: att författare, som på ett eller annat sätt kan ha sökt sig till skriften för att kroppen sviker, för att förhållandet till sexualiteten är tillspetsat, ska skriva om sex. Som om sex kunde förklaras, berättas. Vara ett tema.
Vad skriver de? Saskia Vogel om att jobba i porrbranschen och leva i ett våldsförhållande; Sayaka Murata om att skaffa barn inom ett asexuellt äktenskap; Isabelle Ståhl om tomheten på dejtingappen Tinder; Karolina Ramqvist om viljan att vara ”den knullade kvinnan” (som går att läsa som ett samtal med Therese Bohmans roman ”Den andra kvinnan”). Det är intressanta texter som pratar om begärsroller, sex som en varufetisch att kontrollera, och om våld. Stefan Lindberg och Martina Montelius placerar sina sexobjekt i regeringsmiljö och på ett äldreboende, och sex är mer av buskis här: det är ”fittrutschkana” och ”kukmassa” (Montelius) och en Kjell-Oves ”tjocka kattunga mot mitt anus” (Lindbergs hysteriska regerings-sex). Men det är inte så skönt.
Jag har i hemlighet, alltsedan ”Girls”-skaparen Lena Dunham i sin bok ”Not That Kind of Girl” beskrev sex som: ”samlagen kändes ofta som att försöka trycka in en stor tvättsvamp i en glasburk”, väntat på nästa sexuella revolt. Den som skulle återskapa sex som något fysiskt omstörtande, kärleksbanalt och skört, i ett rum bortanför ytan, transaktionen och berättelsen. Och här hyllar jag tv-serien ”Boys” (SVT Play) för att den gör just det, balanserar på det allra löjligaste, för att den vill komma nära, och för att den gör killen kroppslig. Hur mycket sex har egentligen sabbats för att killar varit så fucking befriade från insikten om att deras kroppar är kroppar? Och jag önskar att jag och min kille hade haft mod att sluta snacka där i Västertorp, kasta boken av Rollo May, och bara förlora oss. Kanske hade vi haft hjälp av Boys rader då, ur låten ”Snart där”: ”Ville vara helt naken i går kväll, men jag vågade inte. Ville fråga om hon tyckte jag var skön, men jag vågade inte. Ville fråga om du tyckte jag var stor, men jag vågade inte. Jag är snart där.”
Den nya porrplattformen ”New Level of Pornography” skriver i sitt poetiska manifest: ”vi vill öppna upp gränserna, låta syre rinna in mellan ben, munnar, öppningar, vi vill ge nytt liv åt pornografin, få den att blomstra som människan, som drömmen, lusten, sexualiteten.” Är den sköra sexuella revolten här?
Den sista novellen i Granta, av Jeanette Winterson, pekar mot det.
Som kvalitetstidskrift har Granta ett exceptionellt guldläge i Sverige. Den görs av Albert Bonniers, de har stålarna, och de har kanaler rakt in i världens avancerade litterära kretslopp. Går det att då samtidigt vara radikal och visa det ”nya” i litteraturen?
Ja, det lyckas Granta med. Men var är poeterna? Med en ”arena för ny litteratur” föreslår man också vad litteratur är. Och jag behöver dikterna, kortprosan, de andfådda enradingarna. För sex är något annat än berättelser. Det måste ner i kroppen. Som musiken, och poesin.