Opsis barnkultur, som funnits ända sedan 1986 (då under namnet Opsis Kalopsis) är en tidskrift som tar temperaturen på så väl svensk som internationell barnkultur. I det nya numret 1/2013 ägnar man sig åt att blicka utåt i världen. I ledaren efterlyser redaktören Birgitta Fransson en större öppenhet gentemot omvärldens litteratur och barnkultur generellt. Något vi i Sverige faktiskt aldrig varit särskilt bra på.
Lite självgott kan man tycka. Även om vi har anledning att slå oss för bröstet då vi överlag har en bra inhemsk barnkultur, och i synnerhet barn- och ungdomslitteratur. Dock skadar det ju inte med intryck från övriga världen, som Fransson så riktigt påpekar. Av cirka 1 500 barn- och ungdomsböcker som årligen ges ut i Sverige är ungefär hälften översatta böcker från andra länder.
Det låter mycket men vid en närmare titt visar sig de utländska influenserna till övervägande del komma från engelskspråkig litteratur. Hela 70 procent av det som översätts är engelskspråkiga barn- och ungdomsböcker medan franska, danska, tyska och norska översättningar tillsammans står för endast 23 procent. Och då finns inte en enda isländsk översättning och enbart en från vårt grannland Finland vid den aktuella mätningen 2010. Är inte det märkligt?
Något annat än ja kan man ju inte svara på frågan (– speciellt inte då man ställer den själv!) Än mer häpnadsväckande är faktiskt att så väldigt få språk eller snarare böcker översätts från en omvärld som fullkomligt måste digna av bokskatter. Vi har ju faktiskt ett helt smörgåsbord av världslitteratur att välja från. Och att förlagen, med några få undantag som exempelvis Tranan och Bergs förlag, inte ger ut fler böcker från andra länder är minst sagt förvånande.
Svaret är förmodligen enkelt. Det handlar till stor del om marknaden, alltså vi läsare. Vi som likt vanedjur köper böckerna som vi själva läste i vår barndom eller de där ”säkra” böckerna med favoritförfattarna. Ja, vi är nog rätt lika våra barn som vill höra samma saga gång efter annan.
Men det är å andra sidan inte en sanning huggen i sten. Birgitta Fransson skriver också om hur viktigt ALMA-priset varit för att upptäcka bra utländska författare, där framför allt Shaun Tan och Kitty Crowther fått ett stort genomslag.
Slutligen, med Berang Miris brandtal under årets seminariedagar på Centrum för barnkultur i åtanke, vill jag också puffa för de inhemska böcker som rymmer andra livsöden än bara ”svennebanans”, om jag nu ska uttrycka mig lite drastiskt.
I dag är vi långt ifrån den homogena grupp svenskar som vi en gång var och som den svenska barnboken i mångt fortfarande väljer att skildra. Med undantag förstås men fortfarande mest som ”parenteser” eller så kallade kulturella alibin. På samma sätt som jag ofta kan känna med flickors medverkan i den allt jämt pojkdominerade barn- och ungdomsboken.
Det är dags att lyfta blicken, som Birgitta Fransson så klokt påpekar, och vidga vyerna mot nya överraskande upplevelser.