Dagbok utan motstycke

Knappast oväntat har Lars Norén blivit vårens stora diskussionsämne i samband med utgivningen av En dramatikers dagbok. I likhet med Maja Lundgrens roman i fjol handlar det om en bekväm volym. Det går att ha åsikter utan att ha läst den. Lars Norén var en av de få författare som klarade sig undan 68-årens kulturförakt, det som drabbade bland andra Tomas Tranströmer. I dag, 40 år efteråt, är det inte många som längre vill kännas vid sin delaktighet i den kulturrevolution som många hävdade stod för dörren. Fenomenet är inte ovanligt, när konformistiska massrörelser passerat zenit. Ändå finns här en klar linje till den seriösa kulturens trängda ställning i dagens samhälle. Man kommer också att tänka på Per Wästberg, som med sina samlevnadsromaner undgick den politiska bannbullan. Lars Norén hittade för sin del så småningom fram till en samhällskritisk nivå, som haft ett genomgripande inflytande. Det var med dramatiken om den gammaldags borgerliga familjens anatomi. Där han lyfte fram alla skeva och vinda umgängesmönster fyllda av dubbelbindningar, projektioner och projektiva identifikationer, förödande för de inblandade.

Distributionstekniska problem har gjort att En dramatikers dagbok kom rejält försenad till UNT:s kulturredaktion. Den omkring 1 800 sidor omfattande boken bjuder dock på fascinerande läsning. Första noteringen är från augusti 2000 och den sista från juli 2005. Något motstycke i vår svenska litteratur till en så övergripande och så mycket nutidshistoria innefattande kartläggning av den intellektuella världen och kulturlivets olika yttringar finns givetvis inte. De inte särskilt upphetsande avslöjandena och smädelserna här och var får man ta på köpet. Dramat har sin gång och Lars Norén är huvudpersonen i vad som för honom själv emellanåt är en regelrätt tragedi och dessemellan en utförlig pjäs om en skapande andes tillvaro och verklighet. Till det förstnämnda hör naturligtvis det inledande efterspelet till uppsättningen av Sju tre hos Riksteatern, där idealismen och godtrogenheten mötte den råa ondskan. Jag såg en av de sista föreställningarna i Hallunda och minns den otäcka upplevelsen i salongsmörkret. Att misslyckandet aldrig riktigt läkt ut hos författaren själv, ger hans bok många exempel på. Det är heller inte särskilt anmärkningsvärt att hans nästa iscensättning blev en dramatisering av Primo Levis skildring av Förintelsen inifrån i Om detta är en människa.

Som man kan vänta sig är det de olika uppsättningarna och det egna pjässkrivandet som bildar stommen i den här boken. Antingen det handlar om Tjechovs Måsen hos Riksteatern eller den egna Tristano hos Deutsches Theater i Berlin. Den som är det minsta intresserad av hur en teaterföreställning kommer till och hur teaterkonsten fungerar har här åtskilligt att hämta. Men dessemellan också om vad ett liv i kreativitetens hägn vill säga. Det är även många av de medverkande och inblandade som förekommer med namns nämnande, och därmed kommer läsaren nära skådespeleriets många gåtor och hemligheter. Jag har svårt att tänka mig att den som tar del av de här redogörelserna inte blir en betydligt mera uppmärksam teaterbesökare efteråt.

Likaså är Lars Norén generös med detaljer ur sitt privatliv, antingen det handlar om de egna sinnesstämningarna eller de närstående. En utdragen och plågsam skilsmässa får stort utrymme tillsammans med flera förälskelser. De kanske allra starkaste partierna i boken handlar dock om den egna papparollen och kärleken till, oron för och omsorgen om de bägge döttrarna Nelly och Linda. Här utvecklas dagböckerna till att bli en gripande kärleksroman. Den sidan av Lars Norén är betydligt intressantare än de många förutfattade meningar som ofta infinner sig när hans namn nämns. Det är också tydligt att hans egna erfarenheter av tolv års psykoanalys satt sina bestående spår när det handlar om förmågan att se och iaktta både inåt och utåt. De märks även i förhållningssättet till omvärlden, där den i det svenska kynnet annars så vanliga benägenheten att agera världssamvete saknas. Det finns dessutom en förtrolighet i förhållandet till läsaren som varken utesluter egna tillkortakommanden eller skeppsbrott. Över huvud taget är det uppenbart, att när Lars Norén fäller omdömen är han strängast och mest skoningslös mot sig själv. Kanske är det därför han lyckats stå emot alla massmediala angrepp. Han har varit med om värre saker.

Åtskilligt av bokens innehåll kretsar kring arbetet på Riksteatern i Hallunda och det stockholmska kulturlivet. Det man möjligen kan undra över är den kompakta Stockholmsfixeringen, när åtskilligt av arbetsgivarens verksamhet är utspridd över hela landet. Till det man läser med den allra största behållningen hör noteringarna från Berlinvistelsen, då Lars Norén utifrån en ögonblicklig kärlek gör vad som i dag är Europas kulturhuvudstad till sin egen hemstad och undan för undan blir allt mer hemtam både i de östra och västra delarna. Lite då och då beger sig boken på utflykter till ett Gotland, som också det blivit en del av honom själv. Hans vurm för kläder kan heller ingen undgå att märka, det köps kavajer, skor och byxor av de mest renommerade märkena såväl i Berlin som i Paris och Stockholm. Han är dessutom en flitig motionär.

Men allra mest fäster man sig vid det sårbara och utsatta sätt att leva efter vilket Lars Norén inrättat sin tillvaro. "Det är inte sanningar jag skriver. Det är hur jag uppfattar människor och händelser och mig själv", heter det i en notering från maj 2001. Och den 10 april 2005, alldeles mot slutet, fortsätter han sin programförklaring för dagboken: "Jag skriver det jag förmår skriva. Jag försöker hitta ett sant språk för det som är mina sanningar. Jag för en dialog med mig själv om vad som händer". Lite anspråkslöst, kan man tycka, när det är en av våra främsta diktare som för ordet. Men för en författare är det nog svårt att komma närmare det som kännetecknar en människa och ett människoliv där pulsen och hjärtslagen är skönjbara hela tiden.

Dagbok utan motstycke

Lars Noréns i dagarna utgivna En dramatikers dagbok bjuder på fascinerande läsning, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.