Barbro Alving (1909-1987) blev en mycket populär DN-journalist utrikes- och krigskorrespondent från mitten av 1930-talet.
Likt alla dagboksförfattare skriver Alving mycket om sitt känsloliv. Här är skärpan imponerande. Jag funderar på om hon var brådmogen eller om de flesta var som henne på den tiden. Men här finns också det vanliga: den låga självkänslan i relation till det andra könet.
När vi så kommer fram till hennes genombrott som journalist, hoppas jag att få läsa mer om stämningen i Tyskland 1936. Men här finns inte mer än i hennes artiklar. Reportagen från olympiaden i Berlin gjorde henne till berömd reporter. Men här handlar det förstås mest om henne, det är en dagbok. Hon skriver om sin oro och till exempel hur hon försöker intala sina föräldrar att det inte är farligt att åka till inbördeskriget i Spanien 1936. DN hade givit klara besked. Hon fick åka ”på egen risk”.
Hon skriver om sin vänskap med Karin Boye och framförallt med Elin Wägner som hon lärde mycket av. Bang var med i den långa kampen mot kriget och mot att Sverige skulle skaffa sig eget atomvapen.
Vid sidan av oron för kriget och politiken oroar hon sig för mammans psykiska sjukdom. Den största glädjen ger henne dottern Ruffa. Bang blev känd som en av de första ensamstående mammorna, fadern till dottern var en gift kollega. Bang bildade familj med Anna Laura Sjöcrona.
Varje liv innehåller en stor del att oroa sig för. Bang skriver åtskilligt om hur hon misströstar när tidningen inte publicerar hennes artiklar i tid och inte hör av sig. Bristande tro på sig själv är något hon tycks ha släpat på större delen av livet.
Bang har varit förebild för unga journalister, inte minst har den feministiska tidskriften Bang uppkallats efter henne. Frågan är om en ny generation journalister kommer att inspireras av Bangs patos för fred och feminism.