Går det att med säkerhet förutse hur en viss person skulle bete sig i en katastrofsituation? Jag antar att svaret för de allra flesta av oss är nej. Stor förödelse och omedelbar livsfara brukar kunna utlösa allt från heroiskt mod, ledarskapstalang och självuppoffring till hänsynslöshet, aggression och även uppgiven passivitet. Om detta handlar Charlotte Rogans roman ”Livbåten”. Själva historien för tankarna till Titanic: den lyxiga atlantgångaren Empress Alexandra förliser på väg till New York samtidigt med krigsutbrottet våren 1914. Bland passagerarna finns huvudpersonen Grace Winter, som nygift är på väg hem från London och snart för första gången ska möta maken Henrys familj. Det framgår att Grace vars familj tidigare förlorat allt helt enkelt fångade den rike bankmannen för att undgå livet som guvernant.
När skeppet förliser är hon bland de lyckliga trettionio passagerare som får plats ombord på en av de få livbåtarna. Det är deras tjugoen dramatiska dagar ute på havet som utgör ”Livbåtens” ramberättelse. Redogörelsen är Graces egen: vi får den genom hennes i efterhand skrivna dagbok.
Öga mot öga med naturkrafternas gränslösa grymhet får båtens passagerare hela tiden välja vem som ska få leva och vem som måste dö. Ska de kanske (för här finns det hela tiden ett oundvikligt ”kanske”) riskera sina liv genom att släppa in fler överlevande i den redan överfulla båten? Eller ska några av passagerarna tvärtom förmås att för de övrigas skull frivilligt kasta sig överbord? När de skeppsbrutna till slut räddas av en isländsk fiskebåt ställs Grace och två andra kvinnor inför rätta. De anklagas för mordet på John Hardie, sjömannen som från början haft kommandot över livbåten.
”Livbåten” är en intressant betraktelse över grupptryck och manipulation, över både individuell och kollektiv skuld och om hur ens liv kan byggas på lögner. Jag faller för Rogans stil och för det tidiga 1900-talstandan men har ändå svårt att finna den oändligt spännande psykologiska thriller som förhandsreklamen utlovat. Det är inte heller någon renodlad katastrofskildring, men den som skriver fiktion om människans litenhet i mötet med havet kan inte undgå att förhålla sig till en hel litterär tradition med Defoe, Melville och Conrad i spetsen.
Eftersom hela berättelsen är skriven i jagform kan huvudpersonen undanhålla oss det vi inte ska få veta. Tyvärr innehåller ”Livbåten” så många lösa trådar, knappt antydda teman och ouppklarade detaljer att den känns oavslutad eller inte tillräckligt genomtänkt.