Conan Doyle i vänlig närbild

Aldrig i litteraturens historia har så många författare haft en enda förebild att tacka för så mycket! Så skulle man möjligen, med en Churchill-travesti, kunna säga om Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes-figurens skapare och därmed den som präglat den kvantitativt kanske bredaste litteraturgenren i vår tid, detektivromanen eller -novellen.Nu har Conan Doyles liv blivit en historisk roman, stilenligt utformad som en kriminalberättelse om ett märkligt och upprörande rättsfall från förra sekelskiftet. Arthur & George av den rutinerade och omsorgsfulle realisten Julian Barnes är en till stora delar fascinerande tids- och människostudie, som ger både spänning, patos och stilistisk briljans.I en serie parallella kapitel, först korta och enkla och sedan lite längre och mer intrikata, väver Barnes samman Doyles hela liv med en något yngre advokats — George Edalji, en prästson med indisk far, som blir oskyldigt dömd för en serie brott, bland annat djurplågeri, anonyma hot och ärekränkningar.Trots att historien bygger på faktiska händelser är den medryckande och fantasifull som en fiktionsroman. Naturligtvis finns här glimtar av de båda huvudpersonernas inre som ingen kan veta något om, men fusionen mellan det dokumentära och det författaren anar sig till är ovanligt lyckad.Ovanlig är också själva helhetsbilden av Conan Doyle — kanske inget helgon, men en helgjuten och imponerande man, framstående i diverse brittiska idrottsgrenar, läkare, epokgörande och på sitt sätt en genial författare, entusiastisk mecenat, en rationalist som längre fram blir spiritist.Han är ett maskrosbarn omgiven av en stark mor och två ytterligt lojala hustrur, av vilka nummer två kommer in i bilden under nummer etts borttynande i tbc. Här skulle man ha kunnat vänta sig ett kritiskt porträtt som avslöjar den viktorianska dubbelmoralen hos samhället och dess stöttepelare, men i stället verkar båda huvudpersonerna, både den rastlöst framgångsrike Doyle och den tålige, tillbakadragne Edalji, helt utan ironi förkroppsliga det bästahos den traditionella brittiska gentlemannastilen.Det som ger boken extra glöd är förstås att den tar upp ett uppenbart justitiemord, detaljerat, psykologiskt, historiskt trovärdigt och med väl undertryckt vrede. Här är Barnes också mer formfull­ändad som stilist än tidigare.Lite efter mitten kommer en tydlig svacka, just som handlingen går in i en problemlösarfas som inte legat riktigt lika bra till för honom som den mer allmänmänsk­liga karaktärsromanen dessför­innan.Doyles relationer till kvinnorna Touie och Jean och George Edaljis reaktioner under och efter fängelsevistelsen är nyanserade och trovärdiga psykologiska studier och samtidigt ett stycke kulturhistoria. Detsamma gäller de polismän och bybor som får sin halvmedvetna rasism och pennalism kartlagd.Själv framstår Conan Doyle som en spontan och generös evig yngling, kanske inte djuptänkt, utan ömsom liberal och ömsom konservativ, men ändå en sober hedersknyffel.Och Barnes visar att han håller sig med samma gedigna, underhållande, men samtidigt kvalitativa ambitioner som tidigare och lyckas genomföra dem kanske ännu starkare än någon gång förr.