Coetzee vid fiktionens gräns

Fiktionens gränser är ett centralt tema i Nobelpristagaren J M Coetzees författarskap. Ämnet har behandlats i hans essäistik; Coetzee har i flera årtionden varit verksam som kritiker och litteraturforskare vid sidan av sitt skönlitterära författande. 2004 utkom hans hittills enda essäsamling på svenska, Främmande stränder (Bokförlaget Nya Doxa), där han närläser och analyserar författarskap som Kafkas, Musil, Brodskys och Gordimers.

Även i flera skönlitterära verk som Elizabeth Costello, Skymningsmarker och Den långsamme har han med blandad framgång prövat att bryta berättelsens fiktion och föra in gestalter och skeenden som snarast hör metaromanen till. Hans alter ego Elizabeth Costello blir exempelvis i Den långsamme det redskap med vilket Coetzee förskjuter fokus från historien om den åldrade mannen och hans hushållerska till en diskussion om autenticitet och litterär form. Konstruktionen innebar tveklöst en fördjupning och vidgning av
hela konceptet, men den konstnärliga gestaltningen blev i motsvarande grad lidande till förfång för helheten.
I den genremässigt svårdefinierade bok av Coetzee som i dag utkommer i svensk översättning , Ett dåligt år, går författaren ännu ett steg i sin ambition att i en och samma bok förena analyserande essäistik i en rad ämnen med en traditionell berättelse, även denna gång om en äldre man och en ung kvinna. I tvättstugan möter han den unga, vackra Anya, som blir "renskriverska" av hans intalade manus, men också efter hand hans förtrogna och vän. Det manus Anya har att renskriva är hans bidrag till en kommande essäsamling som ska ges ut i Tyskland och till vilken ett antal internationellt verksamma författare handplockats.

För att föra denna komplexa konstruktion framåt har Coetzee valt att rent bokstavligt dela varje boksida i tre delar, där essätexterna skrivs parallellt med de inblandades kommentarer och historien om författarens och Anyas tilltagande vänskap. Till rollistan kommer så Anyas pojkvän Alan, en datakunnig person som planerar ett hackerinbrott i författarens dator.
Kompositionen är tveklöst komplex och ställer krav på läsarens simultanförmåga att hålla tre delar aktuella. Från de teoretiska resonemangen i essäerna finns konkreta tillämpningar i berättelsen, dock inte alltid alldeles lätta att identifiera.

Utöver denna ambition att pröva och överskrida fiktionens gränser ger formen också Coetzee möjlighet att förmedla författarens (sina?) åsikter i en rad ämnen, från politik till etik, litteratur och liv. Det är genomgående texter som undersöker och analyserar begrepp som demokrati, terrorism, pedofili, djurhållning, intelligent design och religion. Här finns essäer som Al-Quaida och Guantanamo Bay, filosofiska betraktelser om skuld och skam, besvärjelse och tävlan, Zenon och Dostojevskij. Coetzee skriver om språk och litteratur, om livet som författare, om klassikerna och om själva berättandet. Hans analyser är ofta knivskarpa, hans logik kompromisslös och hans generella attityd den desillusionerade, klarsynte kritikerns. Engagemanget är omöjligt att avvisa, även om man inte alltid (likt Anya) delar hans slutsatser. Coetzee är skoningslöst kritisk mot den amerikanska politiken men också mot sitt nya hemland Australiens utveckling. Inte sällan mynnar hans resonemang ut i slutsatser som befinner sig långt från de gängse. Coetzee är så föga politisk korrekt som man kan tänka sig, men den skarpa blicken riktas även mot honom själv och hans liv och författarskap. Anya uppmanar honom att överge politiken och i stället skriva skönlitterärt; det är inte alldeles långsökt att i det sammanhangen betrakta henne som hans eget alternativa jag som för en ständigt pågående diskussion med honom. Samtidigt är Anya, "renskriverskan", hans musa och hans läsare.

Ett dåligt år är i alla avseenden en djupt fascinerande läsning, svår att genrebestämma men från första till sista sidan oupphörligt präglad av en intellektuell spänst och ett imponerande allvar. Som läsare tvingas man gång på gång att rannsaka sina egna ståndpunkter i relief mot Coetzees. Dessutom är parallellberättelsen om den gamle mannen och den unga Anya en ömsint och varm skildring av ömsesidig respekt och ömhet, som dessutom utmynnar i en slags tro på vänskapens eller kanske kärlekens möjlighet, också under ett dåligt år och i en dålig värld.
Så ljust är det länge sedan Coetzee avslutade en i grunden i övrigt mycket pessimistisk bok.

Coetzee vid fiktionens gräns

I sin i dag utgivna bok Ett dåligt år kombinerar J M Coetzee skarpsynt essäistik med en varm berättelse om vänskap, skriver Cristina Karlstam.