Civilisationskritik i litterär förpackning

I två skraltiga husvagnar som står uppställda på ett jordgubbsfält i södra England trängs en handfull män och kvinnor från världens alla hörn. Där finns den ukrainska akademikerdottern Irina som vill läsa Shakespeare på originalspråk och skriva en bok om alla sina spännande upplevelser i Väst då hon kommer tillbaka till Kiev. Andrij är också från Ukraina, men inte från det "kultiverade" Kiev utan från kolgruveregionen Donbass. Sedan han såg sin pappa begravas i ett ras har han emellertid inte kunnat förmå sig att stiga ned i gruvan igen, och han har därför kommit till England för att söka efter en engelsk ros, en blåögd flicka med en rik pappa, att gifta sig med. Emanuel från Malawi letar efter sin syster som arbetar som sjuksköterska i London, men som försvunnit spårlöst. Jola har en son med Downs syndrom hemma i Polen som hon försörjer med jordgubbsplockande i England. I hennes arbetsuppgifter ingår också att låta odlaren Mr Leapish flåsa ovanpå henne, baktill i hans Land Rover. Song Ying skulle egentligen ha studerat ekonomi hemma i Kina, men när hennes mamma blev gravid gick pengarna som de lagt undan till hennes utbildning åt till att betala straffskatten för "det andra barnet". De är alla gästarbetare.

Det är denna brokiga skara som Marina Lewycka berättar om i sin nya bok, Två husvagnar. Ramberättelsen är en slags litterär road movie i vilken vi får följa några av gästarbetarna på deras irrfärder genom England. De tvingas snart lämna jordgubbsfälten och prövar i stället lyckan inom fjäderfäindustrin, restaurangbranschen och vården, men vart de än kommer blir de hänsynslöst utnyttjade, av skrupulösa engelska affärsmän såväl som av sina egna landsmän. Särskilt kvinnorna är utsatta. I samma ögonblick som Irina kliver av färjan i Dover råkar hon i händerna på "rekryteringskonsulten" Vulk, som ägnar sig åt människohandel som ett lönande extraknäck. I hans bransch är en ren och skötsam flicka som dessutom är oskuld rena guldgruvan, så vart Irina än beger sig jagas hon av knarret från hans billiga läderjacka.

Marina Lewycka, född av ukrainska föräldrar men uppvuxen i England, gjorde en uppmärksammad debut 2006 med En kort berättelse om traktorer på ukrainska. Hennes andra bok har en hel del gemensamt med debuten. Båda böckerna handlar till exempel om östeuropeiska immigranter i England, och båda behandlar, om än indirekt, frågor om identitet och integration. Debutbokens Nikolaj Majevskij, den halsstarrige och okuvligt romantiske änklingen som till hans döttrars förfäran förälskar sig i det ukrainska bombnedslaget Valentina, skymtar för övrigt förbi som hastigast i Två husvagnar. Trots att han nu sitter i rullstol och är intagen på ett vårdhem fortsätter han att göra livet surt för människorna i sin omgivning samt fria till var och varannan kvinna han möter.

Den nya boken genomsyras dessutom av samma värme och humor som debuten, och innehåller flera farsartade episoder. Två husvagnar slår dock an en något mörkare ton. Inte minst skildringen av hur gästarbetarna systematiskt utnyttjas vibrerar av indignation, och beskrivningen av deras vidriga arbets- och levnadsförhållanden är naket socialrealistisk. Det är uppenbart att Marina Lewycka har lagt ned ett gediget researcharbete på boken. Omsorgsfullt listar hon alla fula trick som arbetsgivare, agenter och rekryteringsfirmor tar till för att kunna maximera vinsten med ytterligare några pence, med allt ifrån hot och utpressning till ändlösa "omkostnader" och "avgifter" som gästarbetarna måste betala av innan de tillåts behålla några pengar. Två husvagnar är inget annat än ett stycke svidande kritik av globaliseringen och rovkapitalismen i skönlitterär förklädnad. Om Naomi Klein skrivit en roman skulle den kanske ha sett ut så här.

Det är heller inte bara handeln med arbetskraft som granskas, i boken finns också en vämjelig beskrivning av arbetet i ett kycklingslakteri som får läsaren att undra om inte det västerländska samhället står inför en moralisk kollaps. Om vi behandlar människor som djur och djur som grönsaker, hur kan vi kalla oss ett civiliserat samhälle?
Ibland snuddar boken vid det programmatiska eller reportageboksmässiga, men Marina Lewycka återbördar den i sista till skönlitteraturens domäner genom att låta den trevande kärlekshistorien mellan Irina och Andrij driva handlingen vidare, och hon förlorar aldrig greppet om läsaren.
Visst finns det sådant man kan anmärka på, till exempel beslutet att infoga en hund i handlingen, som inte bara är så där klok, modig och förnumstigt Lassieaktig som hundarna brukade vara i ungdomsböckerna jag läste som barn, utan också tillåts föra en inre monolog. Jakten på Irinas oskuld känns också lite överdriven, och ologisk. Med tanke på alla östeuropeiska flickor som kommer till Väst är det inte särskilt troligt att en enda skulle framkalla en sådan uppståndelse.

Två husvagnar är ändå en njutbar läsupplevelse, underhållande och tänkvärd. Marina Lewycka gestaltar känsligt och med stor trovärdighet sina karaktärers troskyldighet, naivitet och ambivalens inför allt det nya, utan att förlöjliga dem eller göra dem till karikatyrer. Inkännande beskriver hon den misär de lämnat bakom sig och de upplevelser som format dem, och när jag till slut lägger ifrån mig boken inser jag att jag faktiskt fått en mer nyanserad bild av den formlösa, vagt hotfulla massan av "östeuropeiska gästarbetare" som kommer hit och svartjobbar och begår brott och för med sig droger och prostitution ? Plötsligt känner jag att det är människor som vi borde känna oss hedrade av att få möta. Det är sannerligen mer än de flesta romaner lyckas åstadkomma.

Civilisationskritik i litterär förpackning

Samma värme som präglade debutromanen återfinns i Marina Lewyckas i dag utgivna nya roman Två husvagnar, skriver Catrin Ormestad.