Che - ett kärleksporträtt

Den argentinske revolutionären Ernesto Che Guevara är utan tvekan en av 1900-talets mest kända ikoner. Det berömda porträttet av Che, som togs 1960 av pressfotografen Alberto Diaz Gutiérrez (Korda) på en begravning på Kuba, har reproducerats på miljoner posters och T-shirts. I höstas, den nionde oktober, var det precis 40 år sedan Che tillfångatogs av den bolivianska krigsmakten och arkebuserades på order av landets generalstab och presidenten René Barrientos.

Just den nionde oktober 1967 råkade den svenske journalisten Björn Kumm befinna sig i Bolivia för att bevaka en rättegång mot några tillfångatagna revolutionärer som tillhört Ches gerillagrupp. Så kom det sig att Kumm, tillsammans med tre brittiska reportrar och några latinamerikanska kolleger, var först på plats när den bolivianska militärledningen visade upp Che Guevaras sargade kropp. I dag, 40 år senare, har Kumm skrivit en lättläst och fängslande biografi över den legendariske revolutionären som fått den kärnfulla titeln Che.
Argentinaren Ernesto Guevara de la Serna var, precis som Fidel Castro och många andra revolutionära ledare och intellektuella, ett överklassbarn. Hans morfar, som tillhörde en stormrik godsägarfamilj, blev bland annat professor i juridik och sitt lands ambassadör. En annan av Ches förfäder, Patricio Lynch, var på sin tid en av Latinamerikas rikaste män som ägde vidsträckta arealer på Pampas. Che, som föddes 1928, växte upp i ett fashionabelt hus med fyra syskon och tjänstefolk. Efter studentexamen började han läsa medicin vid Buenos Aires universitet.

Den unge Ches strapatsfyllda MC-resor i Latinamerika har blivit legendariska. Den första kortare utflykten, som gick av stapeln på nyåret 1950, var en upptäcktsresa i norra Argentina. På den andra årslånga resan, som började sommaren 1951, korsade han de andinska länderna från Chile i söder till Venezuela tillsammans med kompisen Alberto Granado. De två läkarstudenterna tog bland annat jobb på leprasjukhus, överväldigades av Latinamerikas utbredda fattigdom och radikaliserades alltmer. Sommaren 1953 gav sig den nyutexaminerade läkaren Che iväg på sin tredje resa. Som så många andra latinamerikanska revolutionärer och intellektuella radikaler sökte han sig till Guatemala där den folkvalde presidenten Jacobo Arbenz startat ett genomgripande reformprogram.

Arbenzregimen, som redan från början hamnat i en oöverbryggbar konflikt med den guatemalanska eliten och det nordamerikanska livsmedelsföretaget United Fruit, störtades i juni 1954 i en CIA-ledd kupp. Tillsammans med sin första hustru, Hilda Gadea, tog sig Che till Mexico. Där mötte han Fidel Castro. En morgon i november 1956 steg Che, och 81 kamrater, ombord på den lilla lustjakten Granma som låg för ankar i den mexikanska staden Tuxpans hamn. Den veckolånga seglatsen till Kuba i rykande storm, med målet att störta diktatorn Fulgencio Batista och göra revolution, tillhör världshistorien.
Idag betraktas Kuba som en av de sista kommunistiska bastionerna vid sidan om Nordkorea och Vitryssland. Men rebellerna var inte, som de flesta historiker kunnat konstatera, kommunister från början. Den amerikanske journalisten Ted Szulc har till och med hävdat att CIA stödde den Castrovänliga 26 julirörelsen under 50-talet. Det kalla kriget hade dock sin egen logik. Castroregimens reformplaner hotade, precis som de guatemalanska, nordamerikanska intressen. När kapitalflykten förvärrades, och USA-bankerna stängde av kassaflödet, tvingades riksbankschefen Che vända sig till Sovjet med en bön om krediter. Konflikten trappades stegvis upp tills Kuba, efter grisbuktsinvasionen 1961 och kubakrisen året därpå, var fast förankrat i östblocket.

I februari 1965 höll Che ett uppmärksammat tal på en afro-asiatisk konferens i Alger. I hårda ordalag fördömde han supermakternas fredliga samexistens och hävdade att det var de socialistiska staternas skyldighet att finansiera den Tredje världens frigörelse. Talet utlöste en kris i den kubanska statsledningen. Che var ute i kylan. I början av april försvann han från Kuba för att några veckor senare dyka upp i det kaotiska Kongo (Kinshasa). Efter avslutat uppdrag på Kuba ville Che implementera sina teser om en kamp på tre kontinenter mot den USA-ledda imperialismen.
Den revolutionära odyssén mynnade ut i en katastrof. Hösten 1965 trappades det kongolesiska inbördeskriget ner sedan de radikala regimerna i Afrika strypt sitt bistånd lumumbisterna och andra krigsherrar som bekämpade den väststödda léopoldvilleregeringen. Ches gerillagrupp tvingades att fly från landet. Försöket att mobilisera bönderna i Kongo och Bolivia slog slint. Den kubanska revolutionen var ingen mall som utan vidare passade på andra länder i Tredje världen.

Boken Che kan beskrivas som ett kärleksporträtt. Jag har inget emot Kumms medryckande levnadsteckning i och för sig men saknar en fylligare omvärldsanalys som åskådliggör och förklarar det förflutna landskap där det som hände kunde hända. För oss som minns den tiden är kallakrigsepoken ett välkänt rum som vi kan orientera oss i men för den unga generationen är 50- och 60-talen historia.

Che - ett kärleksporträtt

Jag har ingenting emot Björn Kumms medryckande levnadsteckning av ikonen Che Guevara men saknar en seriös omvärldsanalys som hur det som hände kunde hända, skriver Carl Johan Gardell.