Det är inte förrän drygt halvvägs in i Skulle jag dö under andra himlar som jag till sist ger upp det fåfänga försöket att orientera mig i tid och rum, för att i stället acceptera att det nog inte är meningen att jag ska kunna hänga med på det sätt som jag förväntar mig. Men jag har inte mer än hunnit komma in det behagliga som kan uppstå i ett förvirrat flow, förrän Johannes Anyuru drar åt tumskruvarna och låter återstoden av sin roman nästan hamras fram. Han renodlar, konkretiserar, låter händelseförlopp bli åtminstone delvis linjära. Aldrig får man slappna av.
Johannes Anyuru följer upp förra årets framgångar med diktsamlingen Städerna inuti Hall (nominerad till Augustpriset och hyllad av kritikerna) med att debutera som romanförfattare. Närmare bestämt med en kärleksroman. Om att leta och längta efter kärleken, om att inte fatta eller våga när man hittat den, om att lämna och bli sviken. Här är kärlekstörsten ett slags symptom på människans obotliga ensamhet. Det kanske den förresten alltid är.
Francis kommer från Borlänge där han växte upp med svensk mamma och en pappa från Rwanda. Där fanns också nära vännerna Mauro, Zoranche och Kenny och tillsammans bildade de gäng under devisen att ”svartskallar måste hålla ihop”. Den värld av kriminalitet, droger och utanförskap som de lever i är både underförstådd och tämligen oproblematiserad i Anyurus roman. Detta är ingen moraliserande fabel. Det görs heller ingen stor sak av att det både i det här gänget och bland de vänner Francis senare möter i Göteborg och Madrid, förs avancerade samtal om konst, filosofi, naturvetenskap. Varför skulle det?
Någon motsättning mellan att vara stökig blatteunge och samtidigt intellektuellt bevandrad finns förstås inte. Ändå råder i det allmänna medvetandet ett slags sanning som säger att dessa saker är varandra uteslutande. Johannes Anyuru skriver vid sidan av den sanningen, och han är en av få som gör det med sådan självklarhet.
Francis, skulptör och deltidsundervisande i konst på universitetet, är en rastlös själ. Hela tillvaron är som gungfly under honom. Vem är han och vad ska hända med honom? Han famlar, och griper tag i de livbojar som finns närmast till hands. Islam är en, hans pappa har nyligen blivit troende muslim. Francis bär Koranen med sig i väskan, han försöker komma ihåg att be i alla fall ibland. Konsten är en andra tillflyktsort, i arbetet med skulpturerna som berättar om döda vänner och fysikaliska konstanter.
Och så kärleken förstås. Anisia och Elvira är de första ungdomsförälskelserna, Veronica den första allvarliga och kanske största. Han lämnar henne när hon vill ha barn, han måste bort. Han reser till Madrid, och där finns Nina – halvjapanskan från Peru som blir den som lyfter honom ut ur sorgen efter Veronica och in i en ny. Om han haft ett överläge med Veronica, blir han med Nina alltmer desperat i viljan att få vara med henne. Han måste få ha kärleken, han måste få hitta sig själv där allra längst in.
Att Johannes Anyuru är poet märks också när han skriver roman. Skulle jag dö under andra himlar är en prosalyrisk berättelse, en sådan där som i litteraturdebatter kallas ”experimentell” både av dem som är anhängare och av dem som använder det som ett skällsord. Det är uppbruten kronologi, tvära vändningar, korta kärnfulla sentenser som blandas med längre stream of consciousness-aktiga monologer. Det är flyktigt, drömskt och rörigt.
Rörigheten är förstås ytterst medveten. Det är en noga, noga utarbetad och finputsad prosa där förmodligen inte en stavelse lämnas åt slumpen – och ändå är resultatet sådär charmigt elegant och nonchigt. Det är lite som att lägga ner en timme på morgonen för att få den oborstade, slarviga hårknuten att se autentisk ut. Ja, Skulle jag dö under andra himlar är ett slags litterär motsvarighet till fenomenet att sminka sig med 500 produkter för att få en naturlig look.
Man kan visst irritera sig på det sättet att skriva, därför att det kan lura en att tro att form är viktigare än innehåll när man vet att de är precis lika viktiga. Men jag tror att det är den enda framkomliga vägen för Johannes Anyuru att kunna göra det han vill: suggerera fram en stämning, beskriva ett tillstånd inifrån. Det är inte först och främst en berättelse som pockar på att få bli berättad här. Det är känslan av att vara en konturlös individ på jakt efter fotfäste som ska förmedlas. Och tydligare än hur Anyuru gör det kan det knappast skildras.
Det är skärvor, bitar, eldflagor och snöflingor som virvlar runt i det stora ogripbara kosmos som människoexistensen utgörs av. Och här finns ett ständigt ljus – en strimma av hopp eller ett förrädiskt sken att låta sig luras av. I värsta fall också den lockande hägring som vill få över dig till andra sidan. Ljuset är hopp och det är död i Skulle jag dö under andra himlar. Francis lever som om han skulle dö närsomhelst. Så småningom förstår läsaren varför.