Charmiga mysterier i rå Themsendimma

Kanske var det oundvikligt att Carina Burman en dag skulle skriva en deckare. Den är en genre som hon har snuddat vid förut, i synnerhet i Den tionde sånggudinnan och Cromwells huvud. Den i dag utgivna Babylons gator är dock en mer ren­odlad mysterieroman än något hon skrivit tidigare.Boken utspelar sig i det tidiga 1850-talets London. Dit kommer den svenska succéförfattarinnan Euthanasia Bondeson tillsammans med sin unga sällskapsdam Agnes, i hopp om att äntligen få lite lugn och ro från sina uppvaktande beund­rare. Visserligen kommer hennes böcker ut i en engelsk översättning, men hon hyser ändå gott hopp om att inte fullt så ofta tvingas höra det eviga: "Euthanasia Bondeson?! Kan jag verkligen vara så lycklig?"De båda kvinnorna blir genast betagna i den engelska huvudstaden som nu mer än någonsin är världens centrum, eftersom den stora Världsutställningen, med samlingar från imperiets alla hörn, öppnat i Hyde Park. De beundrar utställningens orientaliska tablåer och maskinhallens pysande pistonger, besöker Londons museer, konverserar konstnärer och akademiker, äter yorkshirepudding och stöter trots allt ihop med en drös av Euthanasias beundrare.Deras trivsamma semester får emellertid ett abrupt slut när Agnes en dag försvinner. Med benäget bistånd från en litteraturintresserad walesisk polis börjar Euthanasia själv undersöka fallet. Iförd manskläder gör hon nattliga utflykter i slummen, samlar in spår och bekantar sig med allehanda udda existenser, allt medan de råa Themsendimmorna som omger sällskapsdamens försvinnande långsamt skingras.Skicklig pastischörI Babylons gator visar Carina Burman ännu en gång vilken skicklig pastischör hon är av 1800-talets litterära stilarter och stämningar. Den mest uppenbara referensen till dessa finner man i kapitelrubrikerna, vilka förser läsaren med prudentliga upplysningar om vad man kommer att få läsa, liksom i den förnumstiga tonen i Euth­anasias berättarröst. Inspirationen från 1800-talet gör sig emellertid också gällande i den något överlastade intrigen. Innan mysteriet har fått sin lösning har Euthanasia snubblat över såväl uråldriga dödskulter som ägnar sig åt rituella människooffer som ligor som rövar bort unga oskulder och säljer dem på orientaliska slavmarknader. Också persongalleriet är fullt av klichéer, med depraverade adelsmän och konstnärer, liderliga präster, mörka, exotiska män från Österlandet och råbarkade men godhjärtade polismän.Osofistikerad intrigÄven om boken kan och bör läsas som en pastisch på 1800-talets underhållningslitteratur — för övrigt den typ av romaner som Euthanasia själv skriver — är det en besvikelse att intrigen är så pass osofistikerad. Mest besvärande är bristen på psykologiskt djup. Euthanasias sätt att reagera på det som händer är knappast trovärdigt. Trots att det snart står klart att Agnes inte bara kan ha mördats utan troligen också våldtagits och torterats framstår sällskapsdamens försvinnande snarast som ett uppiggande äventyr för Euthanasia, en ursäkt att ge sig ut på allehanda kulinariska och amorösa upptäcktsfärder i Londons pikant sjabbiga undre värld.Intrigen som helhet känns både osannolik och oengagerande, vilket är en ganska graverande invändning mot en deckare eller mysterieroman. Inte heller den spirituella, ironiska tonen som vanligen sprider ett sådant behagfullt ljus över Carina Burmans prosa är särskilt framträdande i Babylons gator. Paradoxalt nog känns den nya romanen både mörkare och mer tramsigt nonsensartad än hennes tidigare böcker.Smittande gott humörBabylons gator är ändå en bok som man läser med en viss behållning. Precis som Carina Burmans övriga romaner förefaller den vara skriven i en anda av gott humör som oundvikligen smittar av sig på läsaren. Det är en bok som vibrerar av humor, intelligens och okynnig fabuleringsglädje. Författarens kärlek till epoken, litteraturen och den brittiska kulturen genomsyrar vartenda ord, vilket gör att man oemotståndligt dras in i berättelsen. Även om man kan irritera sig på att själva mordgåtan ofta hamnar i bakgrunden av alla detaljerade beskrivningar av hur Euthanasia äter frukost, badar och väljer klänning, så kan man inte låta bli att förföras av den sinnlighet varmed Burman beskriver de engelska korvarna och ålpajerna och tilltalas av den ömsinthet varmed hon skildrar Euthanasias fåfänga. Och även om tempot ibland dras ned av hennes ingående skildringar av 1800-talets societets- och gatuliv så gläds man åt att vara i händerna på en så kunnig ciceron.Trots att många av de miljöer som boken rör sig i känns slitna, inte minst i deckarsammanhang, lyckas Carina Burman också hitta nya och outforskade platser och företeelser som fascinerar, t ex de märkliga "mollyhouses" — en bisarr blandning av bordell och borgerlig hemtrevnad där Londons transvestiter kan hitta en slags fristad.Charmig och underhållandeBabylons gator saknar med and­ra ord varken charm eller underhållningsvärde. Inte minst den beskäftiga Euthanasia är en minnesvärd bekantskap. Det är en dam med en hel del skinn på näsan som varken tvekar att ge sig in i en konversation med Charles Dickens, klättra uppför ett stuprör eller dra upp värjan ur sin promenadkäpp och lägga ned en skurk. Hon är en värdig arvtagare i den tradition av brittiska, mysterielösande damer som både förstår att njuta av en intrikat mordgåta och en vällagad kopp te.Måhända har Carina Burman fler gåtor i beredskap åt sin hjältinna?