Charmig och elegant pastisch

Det är inte svårt att förstå varför Carina Burman hade svårt att släppa Euthanasia Bondeson, amatördetektiven och succéförfattarinnan som vi för första gången mötte i Babylons gator förra hösten. Hon har en hjärna som är lika vass som det inbyggda svärdet i hennes spatserkäpp (om man skall tro henne själv), en uppsättning manskläder som hon gärna drar på sig när hon löser deckargåtor, och ett självförtroende som inte går av för hackor. Hon är fåfäng, självgod och egentligen ganska osympatisk.Nu är hon tillbaka i ännu en roman, Vit som marmor, som i likhet med den förra utspelar sig i 1850-talets Europa.En liten tid har gått sedan Euthanasia löste mysterier i Londons undre värld tillsammans med den lätt våpiga sällskapsdamen Agnes — stoff som hon naturligtvis omvandlar till ännu en bästsäljande äventyrsroman. Därefter reser de båda till Rom för en tids semester. De finner sig väl till rätta i den eviga staden. Euthanasia lär sig latin av en handkyssande professor och njuter av vinet och de italienska ostarna på Caffè Africano tillsammans med andra skandinaver i exil, bland andra hennes ungdomskärlek arkeologen ­Jacob, som får henne att vilja ge upp sin omhuldade frihet. De sorglösa dagarna får dock ett abrupt slut när en värdefull gudastaty stjäls från en utgrävningsplats och en konstintresserad jesuitpräst hittas mördad. Euthanasia blir förstås tvungen att dra på sig byxorna igen och vässa slutledningsförmågan. Men när hon börjar nysta i spåren inser hon att de leder rakt in i den skandinaviska kolonin.Carina Burman har gjort sig ett namn som författare av underhållande och spirituella 1800-talspastischer, och det är förvisso en genre hon behärskar väl. Vit som marmor är precis som Babylons gator en stilistisk uppvisning. Tonen är lätt och sprudlande ironisk, och hon frammanar säkert tidsandan med dess filosofiska och litterära stämningar. Det är ett berättargrepp som ofta fungerar alldeles utmärkt, och mötet mellan 1800-talsprosa och moderna stilarterger ibland ett särdeles lyckat resultat. Fyndig är till exempel Euthanasias lista över tänkbara gärningsmän, där mammonism, erotisk galenskap, protestantiskt vansinne, antipapism och götisk ävlan sätts upp som möjliga motiv.I boken finns också vissa intressanta spår. Skönheten är till exempel främst ett manligt attribut i stället för ett kvinnligt, och för ovanlighetens skull är det männen som objektifieras i det kvinnliga ögat.Vit som marmor saknar alls inte charm. Den karnevaliska stämningen som Euthanasia befinner sig i smittar av sig på romanen. Vit som marmor genomströmmas av ett avväpnande gott humör, och den ironiska tonen och säkert tecknade tidsfärgen gör den till underhållande läsning, även om den litterärt sett är ganska lättviktig.Precis som Babylons gator lider Vit som marmor av en viss ytlighet, särskilt i personteckningen. Den lätta och ironiska stilen fungerar ibland alldeles utmärkt, men ofta drar den ett glansigt istäcke över texten och trotsar alla läsarens försök till inlevelse och engagemang. Det finns ögonblick då Euthanasias självgodhet krackelerar och läsaren får se en skymt av henne, sådan hon är bakom den egenkära masken, men dessa stunder är alltför få och korta, och Euthanasia blir med sin uppskruvade jagkänsla mest en karikatyr av sig själv.En långt mer intressant figur är egentligen skulptrisen Emilie Gyllensporre, som brottas med insikten om att hon egentligen är en konstnärlig medelmåtta, vars verk aldrig kommer att minnas av eftervärlden. Trots att hon är en karaktär som tecknats med snabba pennstreck är hon långt mer gripande än Euthanasia som aldrig vacklar i sin övertygelse om att hon är den bästa författarinnan som någonsin funnits (visserligen med tillägget "av min sort").Inte heller som renodlad mysterieroman övertygar Vit som marmor. Någon skarpsinnig konstruktör av snillrika mysterier är Carina Burman inte, de synes mest vara en ursäkt för att få skild­ra miljön. Deckarformen känns än mer pliktskyldig än i den förra, och man har som läsare svårt att uppbåda något egentligt intresse för "vem som gjorde det" och varför. Vem mördaren är förstår man tämligen omgående, även om man in i det sista hoppas att intrigen skall ta en tvär vändning och boken få en oväntad upplösning.Till sist måste det sägas: Rom. Konstskatter. Berömda skulpturer. Gåtor. Mord. Religiösa sekter. Amorösa förvecklingar.Ger det några associationer?Det tar emot att skriva det, men Vit som marmor påminner om Dan Browns Änglar och demoner och Da Vinci-koden. Förlaget skall ha heder av att de inte använder det i marknadsföringen.