I år är det 100 år sedan författaren och filosofen Albert Camus föddes. Jubileet firas i Frankrike med utställningar, symposier, TV-dokumentärer och en ström av böcker. Lagom till 100-årsdagen den 7 november kom en ny biografi ut på svenska skriven av Ingmar Simonsson: ”Fransk-algeriern Albert Camus”. Det är den första biografin på över 50 år. C G Bjurströms bok ”Albert Camus: Från främlingskap till landsflykt” utkom 1957, samma år som Camus fick Nobelpriset. Motiveringen till priset löd: ”För hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid.” Betoningen på samvetsproblem antyder att Camus fick priset för sin moralfilosofiska essäistik snarare än för sina romaner.
De flesta förknippar nog Camus med romanen ”Främlingen” och essäboken ”Myten om Sisyfos”. Det är inte helt fel eftersom de båda böckerna utgör kärnan i hans författarskap. ”Främlingen” är utan tvekan hans bästa roman, även om den postumt utgivna barndomsskildringen ”Den första människan” håller samma höga klass. Annars är Camus en ojämn författare.
”Myten om Sisyfos” utvecklar den absurda filosofi som gjort honom mest känd. Idag är det lätt att kritisera Camus absurdism för att den tar för givet att existensen saknar mening. Existensen är varken meningslös eller meningsfull utan den blir vad vi gör den till. Hans absurdism är därför passé men det som fortfarande gör Camus aktuell är hans brottning med den eviga frågan om livets mening och hans kamp mot nihilismen.
Camus aktualitet beror också på kritiken av ideologier, vare sig de är politiska eller religiösa. Hans fördömande av sovjetkommunismen i ”Människans revolt” (1951) ledde till brytningen med Sartre som tog ställning för Sovjet. Camus ideologikritik motiverades av ett rättvisepatos som inte kunde stängas in i något system. Han stod på den lilla människans sida mot alla sorters förtryckande strukturer. Det är ännu en anledning till att han känns så aktuell idag på 2010-talet då nyfascismen och främlingsfientlighet åter igen gör sig påmind runt om i Europa.
Vem var då Albert Camus? Han hade en minst sagt paradoxal personlighet. Han var algeriern som levde i exil i Frankrike men som älskade sitt hemland till besatthet. Han var romanförfattaren som skrev filosofiska idéromaner och filosofen som skrev litterära essäer. Han drevs av en absolut sanningslidelse samtidigt som han bedrog sin fru med andra kvinnor. Hans var en socialt utåtriktad person med många vänner som hade ett stort behov av ensamhet för sitt skrivande. Och genom sin tragiska död i en bilolycka den 4 januari 1960 bara 47 år gammal blev han en levande myt.
”Fransk-algeriern Albert Camus” är en utmärkt introduktion till Camus liv och verk, även om jag saknar en kritisk attityd i boken. Det skulle också ha varit roligt att få veta mer om relationen till Sartre. Två tidiga erfarenheter fick en avgörande betydelse för Camus författarskap: den fattiga uppväxten i Algers arbetarkvarter och den tuberkulos som han drabbades av 1930. Under andra världskriget deltog han i motståndsrörelsen och var chefredaktör för dess språkrör Combat. På 50-talet under kriget i Algeriet fördömde han terrorn från båda sidor i konflikten och talade för fredlig samexistens men utan att få något gehör för sina idéer.
Camus var en författare som engagerade sig i sin tids frågor. Han förblev en outtröttlig röst för en kämpande humanism som i våra dagar behövs mer än någonsin.