Calvino ingen torr akademiker

”Varför läsa klassikerna.” Det är den fråga som den italienska författaren Italo Calvino (1923-1985) ställer sig i den inledande essä som fått ge namn åt den samling litteraturbetraktelser som Italienska Kulturinstitutet nu ger ut. Svaret på den frågan kan givetvis formuleras på flera olika sätt. Oftast, när svaret kommer från mer reaktionärt håll, brukar klyschor om eviga värden lyftas fram, samt en inte helt oproblematisk vilja att skapa nationell identitet ur en oomkullrunklig kanon. Minns Danmark.

Alla som läst Calvinos fantasirika sagor, om den tudelade visconten eller baronen som lever sitt liv bland trädtopparna, anar säkert att författaren själv har ett långt mer dynamiskt och öppet förhållande till klassikerläsningen. I titelessän ger Calvino, med hjälp av sina fria men ändå helt logiskt lättföljda resonemang, några förslag på definitioner av vad en klassiker kan vara. Av de totalt fjorton definitionerna gillar jag nog bäst dessa två: ”En klassiker är ett verk som oupphörligt ger upphov till ett dammoln av kritiska reflexioner om sig själv, men som samtidigt skakar av sig dem.” Och så den fjortonde och avslutande: ”Klassiskt är det som fortbestår som bakgrundssorl även där den mest oförenliga samtid härskar.”

Resten av volymen består av läsningar av verk och författare som alla får räknas till klassikerna. Calvino skriver om Odyssén och Orlando furioso. Han resonerar kring författare som Diderot, Balzac, Dickens och Tolstoj. Han gör det med lätt hand och med en interdisciplinär mångbegåvning där perspektiven och infallsvinklarna ständigt skiftar. Men Calvino är ingalunda någon torr akademiker. Allt han skriver är skönlitteratur. Det går med fördel att läsa även hans essäer som konstprosa.

På sätt och vis besvarar Calvino sin fråga om läsningen genom sin egen underhållande läsbarhet. Man ska läsa (klassikerna) för att det helt enkelt är så förbaskat roligt. Visst, vi lär oss att tänka genom litteraturen, med bildningen vidgas världen, blir den samtidigt både begripligare och gåtfullare. Men allt måste börja i en nyfiken skriv- och läslust. Det är den, kanske banala, tanken jag främst bär med mig från Calvinos essäer. Det är fantasin som gör alla tankar möjliga.