Brutalt om Kubas socialism

Det finns en lag på Kuba som säger att den som inte uppför sig i enlighet med "den socialistiska moralens norm", det vill säga som inte arbetar eller som bär utmanande klädsel eller på annat sätt inte passar in i samhället, kan dömas till fängelse. Denna lag kallas "La ley de la peligrosidad", "Farlighetslagen" på svenska - vilket också är titeln på Josefine Adolfssons nya bok om Kuba. Den som själv har någon erfarenhet av landet dras genast in i berättelsen. Skildringarna av vardagslivet och kubanernas ambivalenta relation till turister - dessa bringare av allsköns gåvor, som samtidigt parasiterar så på kubanernas fattigdom och betraktar deras kroppar som inget mer än handelsvaror, sexleksaker - är så exakta de bara kan bli. Det är lika fängslande och upprörande som det alltid är att närma sig dessa fruktansvärda förhållanden, som blir ännu hemskare på Kuba, där allt sker under en mask av påtvingad socialistisk lycka och slagord som ekar som hånskratt rakt ut i rymden, medan överåriga turister flåsande knullar på kubanska tonåringar.

Det är en fruktansvärd Kubaskildring, men samtidigt varm, i det att den också är berättelsen om en långvarig vänskap över alla gränser. Huvudpersonen, som det är frestande att identifiera med Josefine själv, kommer till ön första gången 1994, och blir där vän med den 17-årige sonen i familjen där hon hyr rum, Mario. En vänskap som växer och utvecklas, via brev, i minnen och drömmar, tills hon återvänder 2006 och Mario blivit yrkesfotograf. Det första besöket skedde 1994, strax efter Sovjetunionens sammanbrott, under "den speciella perioden", då folket hungrade och många kastade sig ut i små flottar på Atlanten, i hoppet om att nå till Miami innan kustpolisen fick fast dem. Det andra 2006 i den boomande turistindustrins tidevarv, då all vänskap är villkorlig och kampen för överlevnad, under kommunistpartiets ständigt vakande öga, gjort paranoian till folksjukdom och svartabörshandeln till folksport.

Som så många har ändå den svenska tjejen i boken ursprungligen åkt till Kuba i jakten efter en dröm. En dröm hon ärvt från sin radikala mormor. Drömmen om rättvisa, om en bättre värld, en ny människa, med Che Guevara som ledstjärna. Josefine Adolfsson är glasklar i självkritiken, samtidigt som hon inte ser ner på drömmen, och sätter också den i sitt sammanhang. Boken tar inte ställning, den presenterar problemen poetiskt, litterärt mångbottnat, utan att väja för verkligheten, som en gång vänsterns resenärer blundade för allt som inte passade, och dagens turistbroschyrer gör detsamma i sitt idylliserande av fattigdomen som något pittoreskt. Ur Josefine Adolfssons bok reser sig en fråga högre än alla andra, och en som kan riktas både till tidigare generationers ideologiska turister såväl som våra dagars solbadare: Har vi verkligen rätt att leva ut våra drömmar på andras bekostnad?

Brutalt om Kubas socialism

Josefine Adolfsson har skrivit en brutalt ärlig roman om Kuba. Torbjörn Elensky har läst en angelägen bok.