Brusande poetiskt pladder

Efter några sidors läsning av Lars Mikael Raattamaas nya bok känner jag mig tom. Sats läggs till sats utan att de har något sammanhang. Varje mening bär ett nytt ämne. Jag kommer att tänka på ett akvarium med lugnt simmande fiskar som plötsligt, med jämna mellanrum, byter riktning. Det är sövande att betrakta.
Raattamaas text är ett brus av nutida triviala samtalsämnen. Det är också dess ärende att vara det. På titelsidan står, förutom ordet dikt, sprawl. Det är ett ord som Raattamaa ofta återkommer till. Det handlar ungefär om, i arkitektur och stadsplanering, hur städers centrum löses upp och blir fler centra. Det positiva med det är att fler platser i staden blir viktiga. I litteraturen kan det handla om, förenklat sett, att låta allt som finns runt den röda tråden bli lika viktigt. "Livet finns i bruset" skriver författaren i boken Politiskt våld (2003). Det är i och för sig sympatiskt att inte göra anspråk på att berätta en sorts helhet eller allmängiltighet - begreppet sanning är problematiskt. Det är ofta besvärande att läsa författare som har svar på allt. Den som läser Raattamaas text måste själv vara medskapande. Läsaren jämställs med författaren. Det är fina idéer. Det är bara det att texten känns tvingad in i ett läge där den hela tiden strikt måste slå fast sin form.

Men Raattamaas dikt handlar inte bara om att försöka jämna ut skillnader. Här finns ansatser till humor och ett intresse av att göra uppror mot språkliga konventioner. Något som också förra boken, Svensk Dikt (2006), gav prov på. Resultatet blev då slitna studentikosa parodier på gamla svenska dikter. Den humor som finns i föreliggande text liknar barnleken då man ritar en del av en gubbe och viker papperet, så att det man ritat inte syns, för att sedan skicka papperet till kompisen som får fortsätta att rita. Det är roligt en kort stund, i liten omfattning.
Den mest originella idén den här gången är att Raattamaa har bjudit in en mängd andra svenska författare, flest poeter, att skriva ett kort stycke till bokens textväv. Men det händer för lite när gästerna dyker upp. Den nya texten fastnar i sin form. Den liknar mest tomt pladder som tuggas om och om igen. Ytterst finns här en djup misstro till språket som kommunikationsmedel - men varför använda 215 sidor kompakt prosa till det? Det här författarskapet har tidigare skrivit betydligt mer vitala texter.

Brusande poetiskt pladder

Det finns en tanke med Raattamaas nya bok. Den är klokt uttänkt. Men det känns lite för lite att komma med, skriver Magnus Dahlerus.