Brokigt om USA

I de senaste årens reportage från USA har det uppstått en form av ruinromantik. Den iscensätts i en håla i mellanvästern eller en spökstad i södern. Oftast ackompanjeras den av en bild av en nedlagd bensinmack (oljekris) eller en fallfärdig villa med uppbruten betongveranda (bostadsbubbla). Som läsare får man så gott som alltid ett svep över ett gäng sorgliga figurer: dubbel- och trippelarbetande latinos, akademiker med bostadslån de inte kan betala och arbetslösa hillbillies med kroppar som genmanipulerade jättepäron. Från reportaget sipprar en doft av ruttnande tänder, billig tobak och McDonaldsmat. Ja, ni kan resten.

I en nyutkommen bok – givetvis med en förfallen bensinmack på framsidan – är det Peter Kadhammars tur att ge sitt bidrag till genren. Route 66 heter boken och består av 73 numrerade fragment som doftar vägdamm, motorolja och sönderfrätt drömväv. I ett par veckor har Kadhammar rest runt i mellanvästern och träffat allt från pillerknaprande människospillror till oljiga entreprenörer med leenden som munkavlar, och resultatet har blivit ett sorgligt porträtt av den amerikanska drömmens baksida. USA är ett land vars långtidsarbetslösa ökat från 1,7 miljoner 2008 till 6,2 miljoner 2011 samtidigt som allt flera städer skryter med att de är fackfria. Sedan krisens start har 600 000 tjänster kapats från den offentliga sektorn och allt oftare är det den välutbildade medelklassen som faller ned i fattigdom. Det pågår kort sagt en förslumning av arbetslivet som Kadhammar porträtterar övertygande. Här finns drabbande utsnitt från vardagen i ett härbärge som på senare år börjat likna ett superbilligt motell och en överfull pantbank där folk säljer allt från familjejuvelerna till sina rullstolar.

Ett av Kadhammars mera fiffiga drag i boken är att han lägger John Steinbecks Vredens druvor i sätet bredvid sig. Genom att placera ett karbonpapper mellan den samtida krisen och Steinbecks klassiska skildring av 30-talets depression skapas en intressant kontrast: så här såg fattigdom ut då och så här ser den ut nu. Att ingen har tänkt på det förut skriver jag längst bak i pärmen och för några ögonblick svindlar det: är det ett vagnsdäck eller hjulet till en Chevrolet som knastrar över den röda sanden? Kadhammar skriver på en driven reportageprosa med skönlitterära kvaliteter.

Dock blir jag ändå aningen frustrerad av Route 66. Jag tycker att den dras med ett problem som är väldigt vanligt i genren. Den saknar nämligen en tes. Alltför ofta har jag läst reportageböcker som faller sönder i två delar: å ena sidan målande miljöbeskrivningar, å andra sidan mera reflekterande delar med statistik och bakgrundshistoria.

I Kadhammars bok blir det väldigt konkret. Här fungerar de numrerade fragmenten som avskilda bås: först ett litteraturhistoriskt avsnitt om Steinbeck, sedan en eländesskildring av en liten stad i Oklahoma. I stället skulle jag önska att Kadhammar kunde skriva en mera syntetisk, tänkande prosa som fogade samman det essäistiska med det rapporterande. På så sätt hade han kunnat undvika den ruinromantiska fällan. Men detta hade krävt mera arbete med boken, en längre litteraturlista längst bak och en tydligare tes om vart USA är på väg.