Det är något klurigt med Charles Bukowski som poet. Man vet aldrig riktigt var man har honom. Rent fysiskt befinner sig berättaren på kapplöpningsbanor, i sämre barer, i skitiga motellrum. Oftast med en öl i ena handen, en cigg i den andra och i mycket dåligt sällskap. Men som poet skevar han och glider undan. Just när man tror att man fångat honom kommer han med något nytt, något helt annat.
I sina romaner beskriver han ganska rakt, om än oefterhärmligt skickligt, ett hårt liv. Skitjobb, skitchefer, en skittillvaro på botten av samhället. Fylla, våld, meningslöst sex, meningslöst liv som gett upp allt hopp om att hitta någon mening igen. Dikterna rör sig i samma värld men är inte lika explicita och stilsäkra.
Dagarna rusar i väg som vilda hästar över bergen, som gavs ut i USA första gången 1969 och nu för första gången kommer på svenska, är en samling dikter som hämtades från diverse häften och undergroundtidningar och sammanställdes av Bukowskis förläggare John Martin. Det gör att brokigheten blir ännu större än i hans andra lyrikverk.
Inom bokens pärmar trängs kortnovelliknande berättelser, som egentligen bara kan kännas igen som dikt genom radbrytningarna, finstämt centrallyriska dikter med rader som, ”Mongoliska kuster i bländande ljus, / jag lyssnar till solens puls, / tigern är densamma för oss alla” och rent pinsamma bagateller med billiga djurliknelser.
De flesta av bokens 92 långa och korta dikter rör sig dock i en tydlig Bukowskivärld, med typiska Bukowskiteman, kryddade av Bukowskihumor och är jämna i sin ojämnhet. Liksom den trasiga värld han beskriver super och knullar sig dikterna fram, blommar ibland oväntat upp ur asfaltsprickorna, men stannar oftast i en torr Bukowskibeskrivning av världen som är underhållande, sorglig, opoetisk och ofullkomlig, som den kanske måste vara.
Åtminstone tänker jag att den nog måste vara så ända tills den långa dikten ”galna fönster som smakar liv och skär mig om jag går igenom” kommer som ett långt epos om ”Amerika utan mening” och det blir uppenbart att han vill mer. Skaka fram själva essensen ur livet.
I efterordet menar Göran Greider att Bukowski är en politisk författare eftersom han beskriver ett liv utan mening som kommer sig av det amerikanska samhällets stora klyftor och osäkra arbetsmarknad för dem på botten. Det stämmer nog delvis, men han är mycket mer än så. I sina mest lyckade stunder en bättre version av Walt Whitman förklädd i proletärtrasor, likgiltighet och moln av alkoholdimmor.
tar mina galenpannekritor
och börjar rita dem allihop på mina väggar –
omslingrande knullande ätande och skitande,
rädda för Kristus, rädda för fattigdom,
rädda för livet –
de krälar över mina väggar som kackerlackor
och jag ritar solar mellan dem
och yxor och skjutvapen och torn och bebisar
och hundar, katter, diverse djur, och det
blir snart svårt att se någon skillnad
mellan djuren och resten