Han är lite blygsam Bengt Jangfeldt, när han i efterordet karaktäriserar sin i vår utgivna bok om Joseph Brodsky, Språket är Gud. Den är varken någon systematisk genomgång av det överrika författarskapet eller någon biografi, säger han. Men det är svårt att tänka sig ett mera mångsidigt och levande porträtt av den ryske diktaren som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1987. Utom prisåret är också 1964 och 1972 viktiga. Det var 1964 som han dömdes till förvisning till Norenskaja i Sibirien för som det hette lösdriveri. Och 1972 tvingades Brodsky att lämna Sovjetunionen med ett flygplan till Wien. Sitt hemland eller sin hemstad Leningrad återsåg han aldrig.
En knapp tredjedel av boken ägnar Bengt Jangfeldt åt att skildra Brodskys liv fram till Nobelpriset. Där finns det emellanåt komplicerade förhållandet till föräldrarna, den avbrutna skolgången och diktandets upprinnelse. Men också de tidigt inledda trakasserierna från myndigheternas sida. Stor uppmärksamhet ägnas författarskapet med synen på poesin och språket som människosjälens högsta uttryck, med den individualism som blev Brodskys utväg ur en kvävande kollektivism. Och intresset för frågorna om gott och ont, frihet och ofrihet, liv och död. Givetvis lyfter boken också fram den judiska bakgrunden. Även om Brodsky formade sin personliga identitet utifrån andra kriterier, bland annat en poets utanförskap.
Vad Jangfeldt åstadkommit är i hög grad en bruksbok och en Brodsky-encyklopedi, där liv, poesi och språk är den röda tråden. Det är mycket skickligt utfört. För den landsflyktige poeten, essäisten och dramatikern Brodsky kom nomadmotivet att spela en framträdande roll liksom synen på tidens gång. Något annat är knappast att vänta hos någon som levt i arvet från 1900-talets förödande ideologier, kommunismen och nazismen, och som försöker hitta ett språk som är väsensskilt från makten. Man kommer att tänka på Herta Müller, fjolårets Nobelpristagare, och hennes tankar i samma riktning. För Brodsky var det hos den engelskspråkiga litteraturen han kände sig hemma, även om grunden lagts av litteraturen hemmavid och vänskapen med Anna Achmatova. John Donne utgjorde en tidig valfrändskap, men det blev WH Auden som intog den viktigaste rollen som inspiratör.
Poesin får sitt i Jangfeldts framställning med dikternas geniala synvinklar, de oväntade perspektiven, stilblandningen, metriken, språknivåerna och den lite slängiga attityden också i samband med de allvarliga ämnena. Den senare delen innehåller impressioner, möten, notiser om egenheter och samvaro i den svenska skärgården. Det är Brodsky på längden och tvären, utanpå och inuti och emellanåt även snett underifrån. Jangfeldt är personlig och generös och en Eckermann eller Boswell hade inte kunnat göra det bättre. Det här är en bok att umgås med och återvända till många gånger om.