”Like a bridge over troubled water…” sjöng Simon and Garfunkel.
Deras bro var en metafor. Den franska författaren Maylis de Kerangal skriver om en faktisk bro, ett brobygge, som, från att ha varit en kalifornisk storhetsvansinnig borgmästares dröm realiseras med 800 arbetares hjälp. De är ”kycklinggrillare/…/ pantlånare, prostituerade, inplastare av officiella handlingar/.../, spökskrivare, grossistförsäljare av t-shirts, tillverkare av lagerbladssalva för att behandla liktornar och krämer för att bekämpa löss…”
Broar är magiska. De har stimulerat människors drömvärld så länge som det varit möjligt att bygga broar. Också min drömvärld. Men den första bron var ingen mänsklig konstruktion. Den har vi haft med oss, ända sedan vi blev mänskliga. I hjärnan, mellan hjärnhalvorna, mellan förnuft och känsla.
Drömmen om en bro berättar om människoöden. Om hur hoppet om lättförtjänta pengar lockar folk från världens alla hörn. I centrum står Georges Diderot och Katherine Thoreau. Diderot är fransman, mytomspunnen före detta platschef i Dubai, röjare av tropiska skogar, återfallsförbrytare och självmordsbenägen affärsman. Han uppvisar ett spektrum av skiftande karaktärer, han kan dyrka upp tillvaron på alla håll och kanter, när han går genom livet. Thoreau är trebarnsmor och gift med en rullstolsburen man. Eftersom ingen roman säljer utan en kärlekshistoria har de båda sin givna plats i historien.
Diderot och Thoreau är symboliska namn. 1700-talsförfattaren Denis Diderot var en mångbegåvad encyklopedist och den ryska kejsarinnan Katarina II:s vän. 1800-talsförfattaren Henry David Thoreau skrev Skogsliv vid Walden, en hyllning till naturen. (En Waldo finns också med bland brobyggarna.) de Kerangals Katherine står också för längtan till det enkla och ursprungliga. Bort från allt vad grumligt vatten heter.
År 1969 gav den västerbottniske författaren Sune Jonsson ut romanen Brobyggarna om bygget av järnvägsbron över Öre älv i Ångermanland. Den har många likheter med Drömmen om en bro. Också hos Sune Jonsson kommer arbetarnas röster till tals, och det på en dialekt som ger liv åt deras historier. de
Kerangal ger inte sina arbetare något eget språk. Det är universellt och mycket bildrikt. Meningarna rasar fram över sidorna. Emellanåt kom jag under läsningen att tänka på James Joyces Ulysses, särskilt avsnittet om Penelope, hon som i väntan på Odysseus återkomst tröstar sig med en ”bergets blomma”: ”I said yes I will Yes”.
Drömmen om en bro rekommenderas till den som älskar drastiska berättelser som den om Jacob som använde en björn som mordredskap och som själv blev mördad på samma sätt. Och till den som inte kan få nog av omskakande metaforer.