Bristfällig bok om älskarinnor

Wilhelm Peterson-Berger lär ha utformat en recension i DN på ungefär följande sätt: "Sångerskan Made­leine Sjökvist framträdde i lördags kväll på Konsert­huset. Varför?"Den som nu är ombedd att i UNT anmäla Eleanor Hermans bok om kungliga älskarinnor erfar av förlagsreklamen att det är hennes debut inom historiskt författarskap. Han frestas därför i Peterson-Bergers stil utbrista: "Tack. Det räcker."Denna USA-baserade journalist förefaller vara okunnig om historikeryrkets elementa.I ett arkiv tycks hon aldrig ha satt sin fot och enbart engelskspråkig litteratur (i original eller översättning) har använts. Källkritiska överväganden saknas totalt.Det värsta är ändå dispositionen. Man kan i början spåra en kronologisk linje, men så följer någon form av tematik, vilket medför en mängd upprepningar.Jeanne-Antoinette de Pompadour (Ludvig XV:s mätress) förekommer sålunda på 50 sidor och Ludvig XIV på drygt 65, spridda över hela boken.Låt vara att damen i fråga var en av de mest framgångsrika i branschen och solkonungen synnerligen aktiv i paulunen. Men uppläggningen visar tydligt att författaren inte kan bemäst­ra ett historiskt stoff.Det brukar sägas att även av dåliga böcker kan läsaren lära sig något. Förvisso är det så också här.Utan att vilja framstå som talesman för ohämmad skörlevnad, har jag alltid tyckt att man måste förstå om 1600-talets kungar väns­terprasslade. Drottningarna hade utvalts av politiska skäl och oftast hade furstarna före bröllopet bara sett porträtt, i regel starkt förskönande, av sina tillkommande.Josef II av Österrike kände, skriver Herman, bara stark motvilja, när han för första gången mötte den bayerska prinsessa som man utsett åt honom. Hela hennes kropp var täckt av utslag och blemmor. Tänderna var svarta och maskätna. Och så vill man att jagskall ha barn med henne, klagade han i ett brev.Att de unga prinsessorna kunde känna på samma sätt, när de första gången träffade lortiga och brunstiga prinsar, säger sig självt.Man lär vidare av denna bok, att när hetärerna väl hade nått sitt mål, den furstliga bädden, blev tillvaron för dem, trots vackra kläder och dyrbara smycken, inte bara glädje. Tvärtom, då vidtog för dem ett i alla avseenden krävande liv.De måste inte bara vara till reds för sex när som helst (vilket de hade räknat med) utan också ställa upp på krävande jaktutflykter och dylikt oavsett om de själva var sjuka eller deprimerade. Den hygien de kunde tillåta sig var minimal; lössen frodades i perukerna. Att exempelvis det glänsande Versailles stank urin och smuts lång väg är mångfaldigt omvittnat.Det hindrar naturligtvis inte att älskarinnorna kunde ge sina beskyddare mänsklig värme och roa dem med lustigt avspänt samspråk.Kejsar Frans Josef av Österrike tog aktrisen Ka­tharina Schratt till älskarinna. Det anmärkningsvärda var att ingen mindre än hans hustru, den olyckliga kejsarinnan Elisabeth, hade rekommenderat den förbindelsen. Sedan det mer passionerade skedet var överstökat levde Frans Josef och Katharina ett stilla borgerligt familjeliv. Kejsaren intog varje morgon hos henne kaffe med färska croissanter medan de läste tidningar och diskuterade dagens händelser. Katharina gav honom omtänksamt små presenter, till exempel en varm rökrock av ylle.Eleanor Herman har enligt förlaget skrivit denna bok "ur kvinnoperspektiv". Det må så vara, men i så fall har hon totalt glömt att det funnits kvinnliga härskare, som också erotiskt utnyttjat sitt övertag över omgivningen.Omskriven är särskilt kejsarinnan Katarina II. Olyckligt bortgift med en rysk tsar grep hon efter hans död chansen att omge sig med unga vackra älskare; Potemkin är väl den mest kända. Hur låg det förresten egentligen till med Elisabeth I av England? Var hon verkligen jungfrudrottning?Om man lämnar alla moraliska aspekter därhän, kan man inte bortse från att de kungliga älskarinnorna genom tiderna hör till historien och att det därför kan vara motiverat att skriva om dem. Ibland har deras insatser fått politisk betydelse, dock knappast så ofta som Eleanor Herman gärna vill tro.Den mest omskrivna damen i kretsen under 1900-talet är nog Wallis Simpson, sedermera hertiginnan av Windsor, hon som fick engelska monarkin att skaka. När man i boken ser deras bröllopskort har man mycket svårt att förstå hur Edvard VIII kunde offra sin krona för denna isstod.Många funderar säkert på att skaffa sig Eleanor Hermans bok, inte främst av historieintresse, utan för att i sommarvärmen kunna stimuleras erotiskt. Dessa vill jag bestämt avråda från inköp.Kungliga älskarinnor innehåller visserligen fula ord, men ingenting kan vara mera avtändande än denna översikt.Den som söker erotisk läsning med historisk anknytning rekommenderas i stället till exempel Boccaccios Decamerone eller Maupassants noveller. Sådan skönlitteratur överträffar i det här avseendet vida alla uppräkningar av historiska fakta.