Ni vet hur det är när man ser skräckfilm. En aningslös huvudperson klättrar ner i nån dunkel källare fast det är uppenbart för var och en att det är precis där mördaren/monstret gömmer sig. Man gömmer sig bakom sin soffkudde och skriker ut sina invektiv: hur dum kan en människa vara? Sådana scener i skräckisar är övertydliga och man har rätten på sin sida när man vrålar åt dem, men reaktionen de skapar visar möjligen också på en bristande förståelse för människans oförmåga att handla konstruktivt i svåra situationer.
När Lionel Shriver gästade första avsnittet av den här säsongens Babel, talade hon om ett tilltagande ofog bland läsare; att fälla moraliska omdömen om romanfigurers beteende och ifrågasätta varför de inte handlar på ett annat, underförstått bättre, sätt. ”För att då skulle det inte finnas någon bok!”, var Shrivers frustrerade svar.
Om Karolina Ramqvists Karin hade varit en karaktär som fattade idel goda och sunda beslut, så hade varken ”Flickvännen” som kom 2009, eller den nya, fristående fortsättningen ”Den vita staden” funnits. I den första romanen inledde Karin, högst medvetet och beredvilligt, ett förhållande med den tungt kriminella John och valde därmed en tillvaro som innebar materiell lyx och konstant emotionell oro. Ramqvist skildrade med både skärpa och komplexitet ett beslut som är besvärligt att relatera till: valet att kringskära sin egen frihet och leva helt på någon annans villkor.
När vi möter Karin igen i ”Den vita staden” har tid passerat. John är borta och kommer aldrig mer igen, men kvar i lyxvillan går Karin omkring med deras gemensamma lilla dotter Dream. Hon är avskuren från sin familj sedan länge och nu också från alla i kretsen kring John – de vänskapsband som knutits i den världen är inte så hållfasta – och kronofogden är på väg att ta både huset och bilen från henne. Hon halkar runt i sina svindyra stövletter i snömodden, med Chanelväskan på axeln och ungen i famnen, men hon är utblottad. Och ensam.
Världen är inbäddad i snö. Det är kallt och oframkomligt. Den vita staden – Stockholm och dess utkanter – är ett vinterlandskap. Karin längtar efter att uppgå i naturen; bli ett med klipporna, förvandlas till ett gruskorn eller vara en dunig svanfjäder – hon vill ”existera på samma villkor, vara lika slapp och oförskräckt inför sin egen undergång”. Men, det är inte bara omgivningarna som är vita. Karolina Ramqvist skriver på ett sådant avskalat och pregnant sätt att hela romanen ekar av ödslighet. Människor som längtar efter vidsträckta, vita arktiska vidder (jag är en av dem) gör det för att det oändligt öde påminner om frihet. Hos Ramqvist är den tomheten motsatsen till frihet – den är enbart tom.
Det spelar ingen roll hur många trafikerade stockholmsgator hon halkar nedför eller hur många gånger hon bultar på forna vänners dörrar och blir motvilligt insläppt: den kvardröjande känslan är att inget finns kvar. Världen är borta och i dess ställe en förödande enslig vithet. Det är just i skildringen av den stämningen som Ramqvist briljerar som författare, och då spelar det ingen roll hur svårt det är att relatera till Karins beslut, inte heller att man vill slå huvudet i väggen för att hon inte letar upp sin familj eller iallafall släpar sig till soc. Hade hon gjort det hade ”Den vita staden” inte varit någon bok. Åtminstone inte den här boken.