Brevskrivandets ädla konst
En ny antologi som bl a behandlar Strindbergs korrespondens påminner om brevskrivandets kulturhistoriska betydelse, i en tid när brevet som litterär form och sätt att meddela sig med omvärlden hotas av den moderna tekniken, konstaterar Staffan Bergsten.
August Strinberg var en osannolikt produktiv brevskrivare.
Foto: Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Brevkonst (Symposion, red Paulina Helgeson och Anna Nordenstam)
Kära mor och far! — så förväntades jag börja mina brev hem som nyvorden student i Uppsala, och jag hade också instruerats att för den händelse det blev aktuellt att skriva till min handledare så skulle jag börja med Ärade professor plus namnet och avsluta med Vördsamt. Längre hunnen i den akademiska världen blev man du och bror med äldre kamrater och avslutade då sina brev med Tuus; om brodern i fråga var betydligt äldre eller en aktad lärare kunde man fina till det med ett Tuus venerabile. Det var då, det. Nu är det Hej till hög som låg och Med vänlig hälsning till både kända och okända, om man nu över huvud taget skriver brev.
Brevet både som ett sätt att meddela sig med omvärlden och som litterär form har existerat i drygt två tusen år, men hur länge till? Redan telefonens införande för drygt hundra år sedan reducerade brevskrivandet högst märkbart och nu hotar den elektroniska posten att ta över helt och hållet. Det vi därigenom vinner i tempo har dock flera avigsidor. Mejlet utformas sällan med samma omsorg som riktiga brev, och vad värre är: de försvinner snabbt i den anonyma etern. Hur många tar utskrifter och spar dem för framtid och eftervärld? Det blir svårt att skriva kommande generationers privatlivshistoria.
Desto viktigare är det att bevara vad våra förfäder lämnat efter sig. Det är två kategorier som tagit på sig detta ansvar: arkivarierna, som samlar in, katalogiserar och vårdar allt av intresse som de kommer över, och litteraturforskarna som kommenterar och analyserar. En inblick i de senares verksamhet ges i en nyutkommen samlingsvolym med titeln Brevkonst. Enligt en arbetsmodell som övertagits från natur- och samhällsvetenskaperna samlas ett antal forskare till ett symposium finansierat av en eller annan fond och läser upp var sin uppsats vilken följs av kritisk diskussion i gruppen och slutligen ges ut i en antologi. Litteraturvetare tillhör i allmänhet ett mer individualistiskt släkte och deras symposierapporter tenderar därför att bli ganska spretiga.
Brevets fria form
Det var i april 2002 som de två redaktörerna för Brevkonst samlade en tolvhövdad skara i Göteborg för att redovisa nya rön om "Brevet som fri form". Den ena av dem, Paulina Helgeson, har tidigare givit ut brevsamlingar av Karin Boye och Harry Martinson och bidrar nu med att återge och kommentera ett åtta boksidor långt brev från Josef Riwkin i vilket han redogör för tillkomsten av tidskriften Spektrum i början av 1930-talet där bl a Gunnar Ekelöf medarbetade. Den andra redaktören heter Anna Nordenstam och hon disputerade för några år sedan på en avhandling om några av litteraturforskningens kvinnliga pionjärer och skriver nu om brevväxlingen mellan två av dem: Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona.
Brevet som fri form skulle vara det samlande temat för symposiet, men vad menas då med fri? Eller rättare sagt: Hur ser det ofria brevet ut? Retorikspecialisten Stina Hansson ger intressanta svar på den frågan. På 1600- och 1700-talen dög det inte att formulera sig hur som helst till vem som helst. Både tilltal och stilläge bestämdes av mottagarens sociala rang och ställning. Man skilde noga på vad som lämpade sig för en adelsman och en vanlig borgare. Skolan meddelade undervisning i brevskrivning och det gavs ut praktiska handböcker i samma ämne. Den nya bildade medelklass som växte fram under 1700-talet krävde emellertid större individuell frihet och utvecklade en berättande brevform som visade sig användbar även för litterära ändamål. Brevromanen blev en av periodens stora genrer.
Levande stil
Flertalet antologibidrag rör enskilda brevskrivare. Tilda Maria Forselius redogör för det i en brevsvit återspeglade förhållandet mellan en av den gustavianska erans förnäma herrar, överståthållaren baron Carl Sparre och hans 42 år yngre piga och älskarinna, borgardottern Julie Ekerman. Till tack för hennes tjänster ordnade han med ett fördelaktigt gifte för henne i Linköping. Det var därifrån hon skrev till sin välgörare och berättade om sin vardag. Forselius har tidigare framträtt som författare med en levande stil som dessbättre kommer fram även här fast i kamp med ett språk hon påtvingats som litteraturvetenskapstuderande vid Stockholms universitet. I ett roligt brev där den nygifta husmodern berättar hur hon omsatt ett smycke hon fått av herr baronen i mera jordnära ting låter det så här: "Några Stenar utur mina Saliga örhängen går nu på 4 ben i fähuset, jag är nu så Rik att hafva 4 Sköna Kor?" Och Forselius kommentar: "dubbla metonymiska troper används för att framställa hur ett kroppsnära attribut från det forna livet omsatts till något mer användbart i det nya." Nog så riktigt, men hu så hemskt.
Osannolikt produktiv
Skämtsamma analogier och burleskt bildspråk har sin givna plats i brev vänner emellan och Kerstin Dahlbäck ger i sitt bidrag flera exempel från den osannolikt produktive brevskrivaren Strindberg. Hon ser i hans djärva metaforer och associationsslingor utslag av samma språkbegåvning som gjorde honom till den store förnyaren av svensk prosa och till vurmig naturforskare: benägenheten att se likheter mellan helt disparata företeelser berikade hans stil men fördunklade hans kritiska omdöme.
Mindre givande är Dahlbäcks utläggning av den sorts svulstigt lustiga tilltal som än idag kan förekomma i studentikosa sammanhang där våldsamma kast mellan skilda stilnivåer och språk hör till ordningen. I ett ofta, nu även av Dahlbäck citerat brev till Heidenstam tecknar sig avsändaren "Ihren ergebensten Diener August Baron von Strindberg geboren Baron von Söderström" med ett PS signerat "August Strindberg Underklass". Enstaka gånger kan sådant vara nöjsamt men blir lätt tröttande, i synnerhet som skämtsamheten bara nödtorftigt döljer det beska inslaget av social underlägsenhetskänsla. Att Heidenstam med sitt von var adelsman medan Strindberg kände sig som en tjänstekvinnas son glömde aldrig någonsin de båda vännerna. Liknande burleskt stilistiska överdrifter som kamouflage för social osäkerhet förekommer för övrigt ännu så sent som i språkvirtuosen Sven Delblancs privatbrev.
Slutligen några ord om brevkonstantologins inledande uppsats, författad av Carina Burman som på ett lyckosamt sätt förenar sina talanger som litteraturforskare och romanförfattare. "Kärlek och litteraturhistoria" kallar hon sitt bidrag som via kontrahenternas korrespondens återberättar kärlekssagan mellan den obefordrade litteraturdocenten Johan Mortensen och hans elev, den tjugo år yngre studentskan Anna Berg, vilken utspelade sig i början av förra seklet. Forskaren Mortensen gjorde sig känd som författare till Från Aftonbladet till Röda rummet (1905), ett gediget verk som dock inte räckte till för den professur i Lund han sökte i konkurrens med Fredrik Böök. I stället blev han fram till sin död i Londonblitzen Sydsvenska Dagbladets korrespondent i den brittiska huvudstaden.
Stoff till noveller
Fröken Berg gick inte av för hackor och brevväxlingen mellan elev och lärare visar hur hon värnade om sin integritet när förhållandet så småningom övergick från det pedagogiska till det erotiska planet för att slutligen resultera i ett äktenskap som gav upphov till två döttrar. Det är genom en av dessa som Carina Burman fått tillgång till de bevarade breven. Det kan tilläggas att den andra dottern, Brita Mortensen, följde i sin faders fotspår och blev lecturer i svenska språket och litteraturen vid universitetet i Cambridge där hon i sin moders efterföljd förälskade sig i och levde ihop med en äldre akademisk lärare, som var bunden i ett olyckligt äktenskap. Under ett sabbatsår i slutet av 1950-talet, då undertecknad vikarierade för henne, omkom hon i en bilolycka i Skottland. Carina Burmans uppsats visar att brev lämpar sig inte bara för romaner utan även kan ge stoff till kulturhistoriskt intressanta noveller.
August Strindberg var en osannolikt produktiv brevskrivare.