Strindberg är inte bara en av litteraturhistoriens flitigaste brevskrivare utan även en av de vassaste och mest utflippade. Adressaterna till författarens brev visste sällan riktigt var de hade honom. Han använde breven för att testa litterära idéer, för att tänja på språket, för att bikta sig, för att locka, för att utpressa, för att sälja arbeten, för att tigga och förstås för rent praktiska spörsmål i en tid då det inte bara var att klämma i väg ett mejl eller ett sms.
Det är ofta svårt att avgöra när det ena går över i det andra och man häpnar ofta över friheten Strindberg tar sig i många brev. Det finns exempel där han byter mellan engelska, tyska och franska i samma brev, där han byter ut alla vokaler och där han dramatiserar sin livssituation för att se vilken reaktion han ska få från brevmottagaren.
Att göra en överskådlig sammanfattning av Strindbergs brevskrivande och de 9 000 brev som kommer från hans penna är förstås omöjligt och det är inte heller Elena Balzamos syfte. Litteraturhistorikern och översättaren, som är född i Ryssland men bosatt i Frankrike och har introducerat verk av Carl Jonas Love Almqvist, Kerstin Ekman och August Strindberg för den franska publiken, hittade några röda trådar när hon läste och översatte Strindbergs brev till franska vilket resulterade i de fyra essäerna.
Med breven som huvudkälla behandlar hon Strindbergs brevskrivande utifrån aspekterna materialets påverkan på breven, breven som affärsverktyg, hans brevkontakter med barnen i de tre olika äktenskapen och breven som behandlar hans översättningsbryderier.
Den som har läst en eller flera Strindbergbiografier känner redan igen det mesta i historierna. Hans ambivalenta förhållande till barnen, hans dubbelexponerade brev, som riktar sig mer till mamman än barnet och hans hårda kamp för att få sina pjäser spelade i Frankrike. Den stora skillnaden är att berättelserna är mer tematiskt än kronologiskt presenterade, och att breven i sig har en mer framträdande form. Det sista är problematiskt eftersom Strindbergs språk är så starkt att det får Balzamos språk att blekna. Ofta citerar hon flera brev i rad för att belysa ett exempel och när man kommer tillbaka till essätexten känns det störande blekt.
Några nya slutsatser presenteras i boken. Som att Strindberg hade lättare att skriva om personliga angelägenheter till barn han inte träffat i verkligheten på länge, som blivit ett slags drömfigurer. Som att hans ansträngningar att bli översatt faktiskt var den bidragande orsaken till hans genombrott i Frankrike och Tyskland. Som att han hade svårare att översätta sina egna verk än att skriva dem direkt på ett främmande språk.
Det är motiv nog i sig för att läsa essäsamlingen för Strindbergintresserade, men man längtar snart efter att läsa breven direkt igen. Balzamo är ingen dålig essäist, men Strindbergs kraftfulla språk bråkar i texterna och skär sig med resten, och i slutändan känns en brevuppräkning av skrivmaterial kraftfullare och relevantare än essän den citeras i.