Den 13:e oktober startade i EU operation Mos maiorum. Operationen presenteras som ett sätt att hindra organiserad brottslighet och människosmuggling, men kritiker menar att det bara är en ursäkt för att arrestera, internera och deportera papperslösa. Ungefär 23 000 människor har dött på väg mot ett liv i Europa åren 2000–2013, mer än 100 gånger fler, än de som försökte korsa Berlinmuren. Siffran är fullkomligt obegriplig och vi kan bara gissa hur eftervärlden kommer döma oss.
Tidskriften Glänta har flera gången lyft frågor om gränser, migrationens och flyktingens villkor och status. Migrationer har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det hela är en fråga om hur denna rörelse organiserar och reglerar, däremot är flyktingen ”en ny sorts människor – den sort som sätts i koncentrationsläger av sina fiender och interneringsläger av sina vänner” som Hannah Arendt skriver i en flyktingens biografi.
”Migrationer II”, 110 ambitiösa sidor, tar ett brett grepp kring frågan. Agri Ismaïl skriver om andra generationens kurdiska migranter som flyttar ”tillbaka” till Kurdistan, Alexander Stagnell om den perfekta migranten, diplomaten som obehindrat rör sig över gränser. I två essäer följs kroppar från döda migranter och gästarbetares väg över den afrikanska kontinenten, där den döda migrerande kroppen visar sig kunna vara lika hotande mot statsapparaten som den levande.
Här finns berättelser om att leva i gränsland, om adoption och transkontinentala och intersellära resor. Framförallt samlar tidskriften berättelser som stammar ur migrerande kroppar. De är erfarenheter som är ovärderliga för att förstå hur alla de gränsöverskridande rörelser är en lika stor del av den globaliserade ekonomin som varornas och kapitalets flöden.