Brådskande historieskrivning

Den här boken har en dedikation, ägnad författarens hust­ru; där står "Till Tiiu".Nåja, sådant är inte så ovanligt. Men där finns ytterligare en mening, som anger något särskilt, nämligen att Tiiu "landsteg på svensk mark den 14 september 1944 kl. 14.45 vid Landsort".En båt med 36 ester ombord hade den eftermiddagen hejdats och förts in till lotsstationen vid den sörmländska fyren. Till de frusna och omskakade flyktingarna hörde tioåriga Tiiu Mets. Hon anpassade sig i Sverige, lärde sig läsa och tala svenska perfekt,utbildade sig till arkeolog och gifte sig med en ung historiker, Carl Göran Andræ.Invandrade svenskarNär denne man efter pensioneringen från sin verksamhet som professor i Uppsala, fick bättre tid, fann han det "inte vara mer än rätt" att han försökte lära sig estniska. Dessa studier kombinerades med hi-storikerns önskan att undersöka vad som egentligen skedde när hans hustru utvandrat tillsammans med många andra från Estland. Hur togs flyktingarna först emot i det nya landet? Vilka politiska konsekvenser fick mottagandet för Sverige? Hur organiserades längre fram flyktingarnas tillvaro här? Detta är bara några av de många frågor som ställts och besvarats.Sedan medeltiden hade i Estlands västra delar invandrare bevarat sitt svenska modersmål. Dessa estlandssvenskar uppgick vid 30-talets slut till cirka 7 000. De flesta av dem lyckades man föra över till Sverige. Särskilt uppmärksammat var det när, efter förhandlingar med de sovjetiska myndigheterna, hösten 1940, 110 Rågö-bor anlände hit med fartyget Estonia. Sedan bundsförvanterna Tyskland och Sovjetunionen råkat i krig sommaren 1941 förvandlades läget för Estland radikalt och vad estlandssvenskarna beträffar måste svenskarna nu förhandla med tyskarna. Detta var ett mycket komplicerat spel eftersom den nazistiska ockupationsmakten företräddes av sinsemellan konkurrerande krafter. Hitler saknade, som författaren uttrycker det, "allt intresse för löpande förvaltning".Färgstarka personligheterAndræs utredning härom kräver, eftersom den innehåller åtskilliga diplomatiska turer, noggrant studium. Men ett sådant lönar sig, eftersom man möter en rad färgstarka personligheter från Tyskland, Estland och Sverige. I händerna på en lättsinnig författare hade detta kunnat bli en riktig rövarroman, men lyckligtvis har en yrkeshistoriker med den rätta känslan för värderingar av källornas utsagor gjort kartläggningen och analysen av skeendet.Estlandssvenskarna blev emellertid på sikt bara en flyktingminoritet, eftersom snart ytterligare 25 000 personer — dessa hade estniska som modersmål — tog sig över till Sverige. Om man tänker på att 40 000 ester hamnade i Tyskland och drygt 60 000 deporterades till Sovjet, förstår man vilken fruktansvärd åderlåtning det lilla landet under 1940-talet utsattes för. Flertalet klarade sig över i sina små båtar, men åtskilliga drunknade eller träffades av fiendernas eld.Av Andræs skildring får man intrycket att det svenska mottagandet fungerade relativt effektivt. Han påpekar emellertid också att det fanns motsättningar mellan dem som stannade kvar och dem som flydde till Sverige. Vissa förordade "kamp vid fronten i stället för flykt till kaféerna i Stockholm" medan andra ester fann en sådan attityd fullkomligt orealistisk.Naturligtvis fanns det bland flyktingarna enstaka personer, som både ester och senare också svenskar såg på med viss misstänksamhet, eftersom de ansågs ha samarbetat med tyskarna. Men för övrigt var attityden mot östflyktingarna positiv såväl från de svenska myndigheternas som allmänhetens sida. En estnisk redare, väl förtrogen med problemen, noterade i sin dagbok hösten 1944 att svenskarna visat "oväntad vänlighet och frikostighet".Kampanj mot balternaMen ett politiskt parti hyste — inte förvånande — en annan inställning. Den 17 november 1944 hade den kommunistiska Ny Dag på sin förstasida rubriken "Baltiska fascister i massor till Sverige". Tidningen fortsatte sedan i samma stil sin kampanj mot balterna. Den svens­ka regeringen teg men fick en nyttig information om vad som rörde sig i huvudet på den sovjetiska ledningen. Flyktingarna var, som en hög Moskvaföreträdare uttryckte sig, "sovjetmedborgare och det ankom på sovjetregeringen att bestämma över dem". I all den turbulens som rådde under krigets slutskede förhalades emellertid frågan. Såväl samlingsregeringen som — från sommaren 1945 — den rent socialdemokratiska ministären motsatte sig bestämt en åtgärd som skulle ha medfört att dessa människor skeppades över till Sovjetestland.Andræ hävdar att de svens­ka myndigheterna skötte detta ärende väl. Den s k baltutlämningen senhösten 1945 ser han som ett schackdrag från svensk sida. Man ville visa Sovjet att "om utlämningen av 167 balter förorsakade en sådan opinionsstorm så vore en repatriering av de 30 000 civila balterna inte att tänka på".Åtskilliga ester flyttade under det kalla krigets första år över till USA från ett Sverige som de fann alltför kommunistinfiltrerat. För dem som stannade blev dock inte allt lätt, eftersom kunskaperna i Sverige om estniskt språk och estnisk kultur var så bristfälliga. Fyrtiotalets folkundervisning i vårt land kändes främmande för de unga nykomlingarna och den tidigare nämnda Tiiu skrev i februari 1945 en liten dikt där hon närmast de­sperat talade om "tvånget in i svenska skolan, svenska skolan, svenska skolan". De ester som blev kvar kom, jämte ett antal flyktingar från Lettland, att utgöra ett betydelsefullt och bestående inslag i svenskt kulturliv och svensk forskning.Brådskande forskningMed gott väderkorn för vad som kunnat vara väsentligt har Andræ gått igenom ett osannolikt stort material från skilda arkiv i de båda närmast berörda länderna men också i Tyskland och USA. Eftersom mycket på senare tid frisläppts har hankunnat gå längre än tidigare forskning och det är ingen överdrift om man hävdar att hans undersökning kommer att räknas som ett standardverk inom området. Det har brådskat att skriva detta, säger författaren, och påpekar att många som för några år sedan kunnat ge värdefulla upplysningar nu har gått bort. Likaså har det tidigare så livaktiga estnisk-svenska föreningslivet, som utgjort en kunskapsbank, av naturliga skäl nu kraftigt decimerats.@3a Text:Boken har en grym bakgrund och skildrar en hård verklighet för många. Men den är mänsklig och avslutningen ljus. Efter frigörelsen har Tiiu och hennes bror kunnat återfå familjens estniska lantgård, där byggnaderna är förstörda, men där träden grönskar kring tunet som förr.