Boyes inre och yttre värld

"I ett avseende är Karin Boyes människoteckning oerhört levande: i skildringen av en inre förvandlingsprocess", skrev litteratur¬kritikern Margit Abenius om ¬Karin Boyes prosaförfattarskap efter hennes död 1942. Redan då ansågs Boye i sina romaner och noveller i första hand vilja skildra män¬niskors psykologi och individers kamp mellan det inre livet och det yttre. "Författarinnan? renodlade i sin konst det inre livets spänning på bekostnad av yttre nyanser och bitoner. Icke individerna själva utan de krafter som driver oss var vad hon ville komma åt", skrev Abenius om Boye några år senare.

I dag är Boye annars knappast ihågkommen som författare till djuppsykologiska människoskildringar. Förutom sin lyrik förknippas hon nästan uteslutande med romanen Kallocain. Särskilt hennes novellistik har fallit i glömska eftersom den från början har setts som rena brödskriverier och behandlats styvmoderligt ända sedan hennes litterära eftermäle började skrivas.
Det är därför mycket glädjande att ett urval av Boyes novellistik nu ges ut i antologin Snäckors sorl. Karin Boye: ett urval noveller.

Boyeforskaren Barbro Gustafsson Rosenqvist står för urvalet och förordet. Av samlingens 21 noveller hade 11 ursprungligen publicerats av Boye själv i Uppgörelser 1934 respektive Ur funktion 1940, nio i den postumt utgivna antologin Bebådelse från 1941 och slutligen en i samlingen Soldrottningens gudson 1982.
Boken innehåller även ett hittills okänt manuskript samt ett ofullbordat romanfragment med titeln "Bebådelse".
Det breda urvalet är tänkt att lyfta fram Boye som skildrare av de olika slags inre uppgörelser som människor är med om i livets många vägskäl. Redaktören ser "människosjälen, människors ställningstaganden och vägval" som det främsta temat för Boyes novellistik. Att novellerna även skulle handla om olika slags uppgörelser människor emellan samt vara ett inlägg i trettio¬talets kvinnodebatt vill hon däremot gärna tona ner, något som inte visar sig stämma.

Samlingens första del består just av olika slags relationsdramer. Novellerna "Omogen frukt", "För tung" och "Ur funktion" skildrar misslyckade kärleksrelationer, där den manliga huvudpersonen tvingas inse att hans egen och samhällets kvinnosyn varit i vägen för relationen samt lett till personlig olycka och ofrihet i livsvalen för både honom själv och andra.
I synnerhet i novellen "Ur funktion" förenas psykologiskt djup med samma sorts äktenskaps¬kritik som vi så ofta möter hos kvinnliga trettiotalsförfattare.
Systemkritik saknas inte heller i novellerna. Tillsammans med emancipationsfrågan löpte nämligen samhällskritiken som en röd tråd genom hela Boyes prosaförfattarskap. För Astrid Jönsson i "Hemligt värde" är drömmen om att få spela en julängel en inre flykt från hemmets sociala misär medan lille Karl-Gunnar i "Min son blir inte snickare" mot sin vilja tvingas till fortsatta studier eftersom hans egen yrkesdröm rimmar illa med familjens ambitioner. I "Omogen frukt" väljer den unga Vera den fattige beundraren framför den välbeställde för att kunna leva i ett verkligt jämlikt förhållande.

En särställning intar novellen "Äventyr i Kandia" som för tankarna till Boyes Resedagbok i Grekland från 1936. Den kvinnliga huvudpersonens erotiska äventyr som leder till ökad självkännedom utspelar sig i en för henne exotisk miljö och i kontakt med lokalbefolkningens okonstlade livsstil, ett narrativt grepp som i dag återfinns i Karina Rydbergs, Carl-Johan Vallgrens och Ninni Holmqvists vagabondromaner.
Romanfragmentet Bebådelse liksom flera av novellerna i antologins andra del handlar om de olika huvudpersonernas vidräkning med träffade livsval. "Vi har inte lyckats leva. Låt oss åtminstone visa, att vi vet vad det är att dö", yttrar kompositören David Aurell i sin stumma monolog, betraktandes sina medpassagerare i tåg¬kupén.
I skuggan av det annalkande världskriget innehåller uppmaningen ett säreget moraliskt obligatorium.
Motivet återkommer ofta i de noveller där huvudpersonerna är konstnärer eller författare. För dem blir vidräkningen med det egna skapandet lika med frågan huruvida de verkligen har levt livet rätt. I Bebådelse kommer konstnären Signe Thorling fram till "att det inte hade blivit mer av", varken av konstnärsgärningen eller av hennes barn. I "Möjligheternas man" har en konstnär förspillt sina samtliga talanger.

I Bebådelser hittar vi berättelsen om snäckors sorl. Med sin slutenhet blir snäckan en metafor för det okända, även i människans inre. Dess öppning får utgöra porten till hemliga världar. För att våga segla in i snäckan och ut på de väldiga haven därinne krävs både mod och tillit, två begrepp som ofta återkommer i Boyes lyrik.
"Själv var hon varken öppen eller sluten", skrev Harry Martinson om Boye. "Hennes själ var en dörr på glänt, där stod hon klarsynt och verklighetsbejakande men med säkerhetskedjan ständigt pålagd". För människorna i hennes noveller gäller det just att utan förbehåll och säkerhetskedjor kunna öppna sig för livets makter, att möta dem vapenlösa och att med tillit ge sig ut mot okända yttre och inne världar.

Boyes inre och yttre värld

Karin Boyes novellistik har lite orättvist hamnat i skuggan av det lyriska författarskapet. Den nyutkomna samlingen Snäckornas sorl är både välkommen och underhållande läsning, konstaterar Marta Ronne.